LitteraturMagazinets recension av En Marialegend, Niklas Rådström
Den moderna Maria
I Niklas Rådströms senaste roman "En Marialegend" ryms tre skickligt sammanvävda berättelser. Det är en bok som fångar läsaren och griper tag i tidlösa frågor.
En kvinna befinner sig på flykt i ett krigshärjat land, kanske någonstans i Afrika, sedan hon förlorat sitt nyfödda barn och sin man. Hennes vandring är farofylld och det verkar många gånger osannolikt att hon ska klara sig. Samtidigt tar en annan kvinna, i New York, farväl av sin döda arbetskamrat vars tjänst kommer att bli hennes. Efter hand inträffar det bisarra att hon bit för bit även tar över sin kollegas liv: det ena leder liksom till det andra. Till sist bifinner vi oss i Wittenberg i en helt annan tid: mitt i striderna mellan katoliker och protestanter under 1500-talet där målaren Lucas Cranach den äldre försöker få slut på krigets besinningslösa slaktande.
I Niklas Rådströms roman "En Marialegend" ryms tre berättelser som verkligen fångar läsaren: man drivs vidare för att få reda på hur det ska gå, och för att man undrar om de parallellt berättade historierna kommer att flätas samman till slut. Och visst finns det en lös sammankoppling på handlingsplanet, men det viktiga sambandet finns på ett djupare plan till vilket romantiteln är en tydlig ledtråd: detta är en legend om Maria. Legender var under medeltiden berättelser om helgon som skulle tjäna som ett slags förebilder, och störst bland helgonen var förstås Maria.
Att Rådström intresserar sig för bibliska gestalter är inget nytt. I sin förra roman, "Boken", lät han bibelns värld växa fram i samma takt som skaparen/författaren skrev ner allt. Men om det i "Boken" var skaparen - i kristen tradition fadern - som stod i centrum, är det här istället modern, Maria, allt kretsar kring. I Rådströms marialegend är särskilt två välbekanta motiv synliga. Det första är madonnan med barnet. De tre parallella berättelserna slutar nämligen alla likadant med en beskrivning av modern och barnet vars blickar möts. Därefter följer orden: "En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till." I Rådströms berättelse är det Maria, modern, som skapar.
Ett annat välbekant mariamotiv är pietà: modern som med smärtfylld blick håller den döde sonen i sina armar. Marias smärta är förstås den egna sorgen, men pietà skulle också kunna vara en bild för empati. Åtminstone är det ett tema som återkommer i romanen. Emellertid visar det sig att empati inte är någon entydigt eftersträvansvärd egenskap. Att visa medkänsla är nämligen inte detsamma som att lida med någon. Att hjälpa där behoven är outsinliga är heller ingen lätt uppgift. Hur mycket vill och ska man offra? Och till sist: var går gränsen mellan frisk och psykopatisk inlevelse? Empati behövs verkligen i vår värld, men hur och i vilken mening är Maria en förebild?
Något som fascinerar mig med "En Marialegend" är hur skickligt Rådström väver samman tre berättelser som är så olika till sina karaktärer. Även om romanen i sin helhet kallas legend sönderfaller de tre delarna i helt olika genrer. Den till formen mest legendlika är flyktingskildringen, som dessutom påminner mest och "Boken". Här saknas namnen – det är "mannen" och "kvinnan" och de är ständigt på flykt. Just avsaknaden av namn i den delen av romanen förstärker upplevelsen av att det är en berättelse som skulle kunna placeras var som helst och i vilken tid som helst. På så sätt är den väldigt allmängiltig. Berättelsen om målaren Cranach kan däremot betraktas som en historisk roman som i ganska stor utsträckning bygger på historiska uppgifter. Den tredje berättelsen till sist har drag av psykologisk thriller. Ändå hänger de ihop!
Det är på flera sätt en stor bedrift att ge Maria nytt liv. Hon har trots allt fört en tynande tillvaro i Sverige sedan 1500-talet. I ett sekulariserat samhälle är inte heller religionens gestalter någon självklar referenspunkt, men Rådström visar återigen att mytens styrka ligger bortom den traditionellt bokstavliga bibeltolkningens: romanen griper tag i tidlösa frågor när den beskriver moderns roll, inte som den underdåniga, lydiga, ödmjuka och kyska kvinnan, utan som modern – skaparen. Dessutom problematiserar "En Marialegend" pietàmotivet så att det känns oerhört spännande och angeläget. Läs den!
Texten är tidigare publicerad 8 april 2016
Mottagen: 23 december 2018
Anmäl textfel