Recension
av Juliet, naked, Nick Hornby
Enkel och lättsam, men brutalt ärlig
Tucker Crowe gick in på en toalett, kom ut och ställde sedan in alla sina kommande konserter. Sedan dess har han varit knäpptyst och mystiskt försvunnen. Mer än 20 år senare är Duncan fortfarande besatt av Crowe. På en hemsida på nätet diskuterar han innebörden av Crowes texter, konspirationsteorier och vad som egentligen hände inne på den där toaletten.
Annie vill gifta sig och skaffa barn, men har istället slösat 15 år på Duncan – som klart och tydligt hellre vill vara gift med Tucker Crowe. När Annie skriver en recension på en av Crowes skivor på hemsidan får hon kontakt med honom själv. Mysteriet Crowe nystas långsamt upp, samtidigt som Annie blir mer och mer förälskad.
Trots att Hornby har ett väldigt lättsamt och enkelt språk så blir själva berättelsen aldrig ytlig. Det som jag glömt bort att jag älskar med hans skrivsätt är att han är så brutalt ärlig hela tiden. Jag gillar när karaktärerna inte är så städade och censurerade som de kan vara i vissa böcker. Här döljs ingenting, utan allt kommer fram. Igenkänningen blir så total att det nästan är omöjligt att inte känna med karaktärerna.
Historien flyter på så himla enkelt. När Hornby väl satt tonen känns det som att berättelsen berättar sig själv. Den är självklar utan att vara förutsägbar, vardaglig utan att vara ointressant, trovärdig utan att vara för realistisk. Varför jag innan jag läste den här hade glömt bort att Hornby är genialisk är en gåta.
Mottagen: 18 juli 2012
Anmäl textfel
