Recension
av Varje dag, varje timme, Natasa Dragnic
Effektfulla omtagningar i kärleksroman som ställer stora frågor
Luka och Dora är det perfekta kärleksparet, själsligt sammanvuxna och åtskilda av inre och yttre omständigheter.
På romanens baksida anger förlaget Bokförlaget Forum att romanen ”Varje dag, varje timme” haft framgång i ett 30-tal länder. Och omslaget med de uttrycksfulla ansiktena vända mot varandra över Paris som skimrande fond är inte mindre lyckat när det gäller att fånga läsare. Men kanske hade jag väntat mig lite mer djup, lite mer motstånd av en bok med den paketeringen.
Luka och Dora blir oskiljaktiga redan som dagisbarn och växer upp tillsammans i den kroatiska småstaden Makarska, belägen vid havet. Havet och molnen är deras element och de driver omkring på stranden, på gatorna, på sjukhuset, tills hela staden känner till dem. Vänskapen får ett tvärt avbrott då Doras familj flyttar till Paris på grund av faderns arbete; han är arkitekt. När Dora och Luka som vuxna av en slump återförenas på ett galleri i Paris är Dora framgångsrik skådespelerska och Luka en konstnär som redan gjort sig ett namn. Men relationen krånglas till av Lukas flickvän i Kroatien, som han känner sig bunden till av en tilltrasslad skuldproblematik. Romanen handlar om hur Dora och Luka igen och igen söker sig till varandra, trots de hinder som finns.
Jag tror jag aldrig har läst en roman med så många upprepningar. Dragnic utnyttjar upprepningens möjlighet till spegling och upprepar hela stycken, yttranden och inre monolog gång på gång. Ibland blir det faktiskt lite tjatigt. Luka håller andan och svimmar och Dora skyndar fram för att rädda honom. Men det är samtidigt vågat och effektfullt och mötet, relationen mellan de två älskande laddas om, ges ny dubbeltydighet och skärpa genom de många omtagningarna. Dragnic ställer stora frågor i sin roman, och hon undviker samtidigt att tvinga på sin läsare några svar. Utan att skriva ut det, utan redogörelser, bär dessa upprepningar upp personskildringen och framhäver karaktärsfel. Kanske handlar ”Varje dag varje timme” om bävan inför det val kärleken ställer en person inför – varje dag, varje timme. Luka vill flyta bort i medvetslöshetens lätthet hellre än att ta ett steg och dess konsekvenser.
Dragnics kärlekspar är delvis tragiska gestalter. Luka är feg, saknar handlingskraft och förmåga att välja, han är passiv och låter livet glida honom ur händerna. Och Dora förtränger med framgång alla smärtsamma minnen av sin barndomsvän. Författaren tangerar själv mot romanens slut sina huvudpersoners tragiska skimmer. De står framför havet, båda medelålders och fram till nu fjättrade vid livsval som inte stått i samklang med deras djupaste passion.
Dragnics roman är lätt att sträckläsa. Språket är livligt, sprittande och håller tempot uppe. Dragnic skriver inifrån Doras och Lukas medvetanden, ständigt växelvis – de tänker ju likadant och samtidigt – och någon gång skapar det här en avsaknad av fäste; det blir svårt att leva med och få tilltro till gestalterna när de inte får en tydlig miljö, när läsaren inte får en detalj att haka fast i. Men huvudsakligen fungerar det bra och jag skulle gärna läsa en till roman av samma författare.
Mottagen: 16 april 2013
Anmäl textfel
