LitteraturMagazinets recension
av Igelkottens elegans, Muriel Barbery
Skitnödig prosa som ändå räcker hela vägen
"Igelkottens elegans" har sålts i över en miljon exemplar i Frankrike och har lanserats i 35 länder. Boken som fått strålande recensioner älskas av många och skys av andra, har också filmatiserats.
Kanske är det förväntningarna som gör att jag blir lite besviken. Eller så är det är helt enkelt så att jag blir aningen förlägen av att få en knäpp på näsan. Alltså jag gillar den, men först mot slutet.
Det märks i "Igelkottens elegans" att författaren Muriel Barbery förutom att skriva böcker också undervisar i filosofi. Jag är inte filosofiskt bevandrad vilket nog hade varit en fördel, åtminstone för att uppskatta första halvan av boken. Tydligen är jag inte heller en tillräckligt skicklig autodidakt då jag vid upprepade tillfällen under läsningen fick ta hjälp av google och ordlista. Jag uppskattar böcker som innebär en utmaning och att lära mig nya ord, men det här var lite väl skitnödigt.
Jag tappar fokus och istället för att följa med i ännu en filosofisk utsvävning irriterar jag mig på det högtravande språket och tankediarrén. Jag funderar på om Barbery är lika snobbig mot sina elever som mot sina läsare.
Men de intressanta huvudpersonerna lockar mig tillbaka in i storyn. Renée - en ensam, småfet, portvakt som är lågutbildad och fattig, samt i hemlighet mycket intelligent och kulturellt belevad. Hon försöker inte att motbevisa plattityden överklassen glupskt slickar i sig, utan spelar med då hon sedan länge kapitulerat inför fördomarnas makt. Hon är charmigt bitter och negativ.
Parallellt får vi också följa Paloma som är 12 år gammal. Hon är också oerhört intelligent och brådmogen som hyser stor skepticism inför den klass hon tillhör. Hon har dålig relation till sin familj och hon planerar att ta sitt liv. Palomas tankar träffar mig för att jag känner igen mig mycket. Jag hade också svårt att finna meningen med livet när jag var 12 år och jag hatar också när människor förställer sig. Jag och Paloma uppskattar den fula verkligheten, den som vi alla känner till men alltför många envisas med att hålla för sig själva.
In i andra halvan skrattar jag högt några gånger och jag vill inte längre lägga ifrån mig boken. Det har kommit in en ny figur i handlingen som mjukar upp de hårda kanterna och lyser upp i mörkret. Jag tycker det är lite synd att Barbery väljer att låta en man vara den som står för spänningsökningen innan den dramaturgiska grafen tar en oväntadriktning. Det känns oväntat fegt och vanligt för att vara i en så pass ovanlig skildring. Jag tror att det hade blivit tillräckligt spännande att "bara" låta de kvinnliga huvudpersonerna lära känna varandra.
Jag uppskattar att samhällsklasser diskuteras och att författarens hjärta klappar för proletärer men tyvärr förnimmer jag ändå översitteri där intelligenta beundrar varandra men ser ner på omgivningen som normalbegåvade pack. Ingen människa är dum med flit, alla vill såklart vara så smarta som möjligt. Jag är allergisk mot när det sparkas nedåt vilket Reneé och gänget gör när de agerar språkpoliser och så vidare.
Renee tror hon sparkar uppåt eftersom hon är rädd, fattig, ensam och ful men som det brukar kunna bli när någon sparkar, träffar det fel. Den rike värdesätter mest troligen intelligensen högre än sin klasstillhörighet och går runt med samma självhat och mindervärdeskomplex som den fattige smartskallen.
Trots författarens bitvis krångliga mäklande är kvintessensen tydlig för mig : människans absurda flykt från smärta, som att den vore livsfarlig och inte en nödvändig del av livet. Livet gör ont i bland och det är helt i sin ordning. Vi måste våga känna på alla känslor för att nå alla dimensioner.
För dig som som gillar filosofiska reflektioner, litteratur och vill ha något att bita i rekommenderar jag den här boken. Men kanske att du innan du börjar ska slå upp vad annhilera, fenomonologi, inkunabel, soignerad, deontologivirus, depraverande, illitterat betyder, om du inte redan vet det.
Mottagen: 21 september 2013
Anmäl textfel
