Recension
av Kvinnor och äppelträd, Moa Martinson
Underbar debutbok med svagt slut
I "Kvinnor och äppelträd" skildras Sofi som dränker sig för att hon inte längre står ut med att hennes by ser ner på henne. Sofi är död efter ett enda kapitel och därefter får vi följa två av hennes ättlingar i tredje led: Ellen och Sally. Deras uppväxter skildras episodiskt men levande. I samma ganska hoppande berättarstil, med många sidoberättelser om helt andra personer, delges jag det vuxenliv då de två kvinnorna lever bäst de kan och föder stora barnskaror som de ska försöka finna mat åt. De är ganska olika, ödmjuka Ellen och bitska Sally, men stöttar alltid varandra. Varje personporträtt i "Kvinnor och äppelträd" är ömsint tecknat med genuin kärlek. Få karaktärer skildras ensidigt, ingen är antingen ond eller god.
"Kvinnor och äppelträd" är skriven på ett underbart, målande språk, med ord som plommonskog och blekeäng. Naturskildringarna är många, vilket förvånade mig; jag hade inte riktigt förknippat Martinson med så pass poetiska ordmålningar om skog och stjärnrymder, men å andra sidan är denna debutroman väldigt annorlunda jämfört med "Mor gifter sig".
Martinson skildrar fattigdom och djupaste armod, detaljerat och med en känslomässig rikedom. Hon får mig verkligen att förstå den djupaste innebörden i det hon skriver: hur ett stekt ägg till middagens sill och potatis är stor lyx. Hur människor kan finnas för varandra trots att de knappt har nog åt sig själva.
Tyvärr är romanens slut alldeles för svagt och rosenskimrande. Jag misstänker att Bonniers, som förmådde Martinson att plocka bort en abort-scen, också bedrev övertalning vad gäller de sista sidorna. Även på andra sätt är denna debutroman inte alls helgjuten, men den är en äkta läsupplevelse som jag bär med mig djupt i hjärtat. Jag kommer absolut att läsa än mer Martinson!
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel
