LitteraturMagazinets recension
av Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngren
En skärva samtid som väcker funderingar kring relationer
Historien som berättas i ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” har berättats förr. Här har vi småbarnsmamman Cecilia Albert, bokens huvudperson. Lyckad på alla sätt. Tre fina barn, ett vackert hem, en inkännande man och en karriär som går som på räls. Hon borde vara lycklig. Men något är fel. Inom Cecilia Albert rasar känslor som hon inte vill eller kan kännas vid.
Här skulle det att kunnat bli en förutsägbar historia full av klichéer. Men Moa Herngren navigerar skickligt förbi dem alla och ger berättelsen en ny dimension och nya nyanser.
Romanen är upplagd som en rysare där det börjar soligt och normalt till glada toner i dur. Men redan i andra kapitlet skorrar några toner falskt. Normaliteten sätts i gungning. Snart kommer tecknen – övertydliga – på att allt inte står rätt till. Ett instrument vinglar till i moll, solen går i moln och ett dovt olycksbådande ljus uppstår, en gardin fladdrar till.
Någonting skräckinjagande och främmande rör sig inuti huvudpersonen. Det pockar på och blir allt påtagligare och i slutet krackelerar allt. Fräsande far monstret ut ur garderoben. Vi får en upplösning och en slutscen. Och som sig bör en epilog i form av ett sista kapitel där vi tillbaka i det normala igen, men utan falska toner. Musiken är mild och finstämd och inte lika glättig som i början.
Men romanen är mer än en rysare. Det är också en utvecklingsroman där en människas förkastliga handlingar får sin förklaring. På djupet bjuds läsaren in att förstå, innanför det huvudpersonen gör och säger.
Det finns också detaljer i ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” som gör den till en brännande kritisk samtidsskildring. Moa Herngren naglar fast några av de smärtpunkter som utmärker vår samtid. Hon gör det fullständigt briljant genom att först låta huvudpersonen få allt det som en lyckad vuxen person i vår tid förväntas drömma om – och sedan låta alltihop förgöra henne.
Men boken nöjer sig inte med att skildra vuxna i kris. Vi får även följa vad som händer med barnen när en förälder tappar greppet. Det är då det blir som mest sorgligt och hjärtskärande. För vuxna har ändå en utväg medan barn, som fortfarande är beroende av sina föräldrar, står helt försvarslösa.
Moa Herngren målar upp en förvriden bild där det vackra plötsligt blir fult. Det är på många sätt plågsam läsning för hon spelar på känslor som antagligen de flesta av oss någon gång känt.
I slutändan landar berättelsen i filosofiska frågor om människans fria vilja. Kan en människa välja fritt eller är hon en produkt av omständigheterna och de förutsättningar som finns utanför henne och inom henne?
Moa Herngren använder en effektiv prosa som flyter lätt och ledigt. Det finns inga störande moment över huvud taget – inga krusiduller med hög svansföring, inga tillgjorda utvikningar, inget tillyxat. Språket märks inte – i en positiv bemärkelse. Det flyter fram och skildrar sin historia, gör sitt jobb helt enkelt.
"Jag skulle aldrig ljuga för dig" är knappast en feelgood-bok. Men en skärva samtid som väcker funderingar kring relationer.
Mottagen: 21 maj 2012
Anmäl textfel
