LitteraturMagazinets recension
av Pachinko, Min Jin Lee
En bok att längta tillbaka till
Min Jin Lee föddes i Sydkorea 1969. Hon växte upp i New York och är i grunden jurist. Släktromanen ”Pachinko” är hennes debut och idén till boken fick hon redan för trettio år sedan.
”Pachinko” är ett japanskt arkadspel, en slags variant av flipper där spelaren bara delvis kan kontrollera och påverka kulornas framfart. Och på varje vinnare går det långt många fler förlorare. Ungefär som i verkliga livet. Pachinkobranschen i Japan omsätter enorma summor pengar och har varit en möjlig väg till försörjning för koreaner bosatta där.
Min Jin Lees fantastiska släktkrönika börjar 1910, samma år som Japan annekterar Korea. Den politiska spänningen länderna och folken emellan löper parallellt med den centrala berättelsen om en familj från den lilla koreanska fiskebyn Yeongdo. Det som mer än något annat kommer att prägla släktens liv är rasismen, trakasserierna och den diskriminering som japanerna utsätter koreanerna för. Svårigheten att få anständiga arbeten och bostäder, att inte ens som tredje generationens invandrare betraktas som japan.
År 1910 är Hoonie tjugosju år gammal, och ogift trots sin klokhet, sitt vänliga sätt och sitt jämna temperament. Flickorna i byn undviker honom på grund av hans gomspalt och klumpfot, men hans föräldrar älskar honom och pensionatet de driver går bra. När landet i snabb takt blir allt fattigare och töms på resurser som skickas till Japan, så blir Hoonie till sist ändå gift med den utblottade och betydligt yngre Yangjin. Deras äktenskap resulterar i dottern Sunja som är romanens nyckelperson.
Med barndomen i Korea och framtiden i Japan är Sunja lika mycket del av det gamla som det nya, en länk som sträcker sig framåt och bakåt. Hon är barnbarn och dotter, mor och farmor och inte minst ingift svägerska. När boken efter över 500 sidor tar slut har vi kommit fram till år 1989. Det märks att författaren burit boken länge inom sig. Både vardagsliv och större skeenden skildras med enorm omsorg och detaljrikedom. Tidshoppen är välplanerade och däremellan är tempot behagligt långsamt.
"Pachinko" är boken för dig som uppskattar familjekrönikor av episka dimensioner i stil med Khaled Hosseinis "Och bergen svarade", Philipp Meyers "Sonen" eller Carsten Jensens "Vi, de drunknande". Kanske kunde den korrekturlästs en extra gång och kanske är den strävsamhet de flesta av Hoonies ättlingar uppvisar lite väl präktig, men det är en ändå en sån där bok som verkligen lämnar ett tomrum efter sig när sidorna tar slut, en bok att längta tillbaka till.
Mottagen: 19 februari 2019
Anmäl textfel
