''Jag behöver väl knappast understryka att jag inte har några som helst teoretiska ambitioner och att hela denna bok inte är annat än en utövares bekännelse? I varje romanförfattares verk ligger underförstått en vision av romanens historia, en föreställning om romanen, en föreställning som inte kan skiljas från mina romaner, som jag här försökt ge ord åt.'' Så säger Milan Kundera i förordet till Romankonsten, som består av sju relativt fristående men ändå inbördes förbundna texter - att uppfattas som en enda sammanhängande ''essä''. Antingen det rör sig om att svara på frågor, vilket sker i två mycket utförliga intervjuer; behandla Kafka eller Broch, som ägnas varsitt kapitel; eller uppfinna en högst personlig ordlista baserad på termer och begrepp som ofta förekommer i hans romanvärld, återfinner man här romanförfattaren Milan Kundera: med sin omisskännliga blandning av bitsk humor, klarsynthet och munter pessimism pläderar han för romanen som möjlig konstform mot strömmen, också i vår av massmedier besatta tid. Men Romankonsten är också en lysande föreläsning över en stor västerländsk romantradition buren av författare som Rabelais, Cervantes, Sterne, Diderot, Flaubert, Tolstoj, Musil och Gombrowicz.