LitteraturMagazinets recension
av En högre rättvisa, Michael Hjort
Träffsäker intrig av framgångsrik författarduo
I Sverige har vi en historia av framgångsrika författarsamarbeten, speciellt inom kriminallitteraturen. Det är inget nytt fenomen, Sjöwall & Wahlöö gav redan under tidsperioden 1965-75 ut en svit om tio Martin Beck-böcker. Sedan dess har vi fått bland andra Roslund & Hellström, Lars Kepler, Rolf & Cilla Börjlind, och även Hjorth & Rosenfeldt.
Hjorth & Rosenfeldt gav ut sin första gemensamma bok år 2010. Med "En högre rättvisa" har de nu kommit upp i totalt sex böcker om kollegorna på Riksmord med den strulige och obekväma kriminalpsykologen Sebastian Bergman i spetsen. Egentligen är Sebastian kanske en bifigur i arbetet bland kollegorna på Riksmord men han har en osviklig förmåga att alltid komma i centrum. Vad som fängslar mig med dessa böcker är framförallt tre saker; de udda karaktärerna som lyckas lösa alla svåra fall trots utbredd missämja, en prosa med ett driv som manar till att bara läsa ett kapitel till trots att klockan är sen och det är arbetsdag morgonen därpå samt slutligen författarnas förmåga att koppla sina fall till samtiden. I deras föregående bok ”De underkända” lyckades de oerhört bra med alla dessa tre ingredienser och jag håller den som en favorit i serien.
I "En högre rättvisa" sätter en våldtäktsman skräck i Uppsala. Man söker efter en gärningsman som med blått munskydd smyger sig på sina offer bakifrån och injicerar dem med sömnmedel innan akten utförs. Det finns en koppling mellan dessa våldtäkter men utredarna stöter på svårigheter. Det ligger nämligen en gammal och väl dold hemlighet begraven, som ingen vill avslöja, inte ens offren. När utredarna så verkar vara något på spåren och modus operandi stämmer överens, så dyker det upp ett nytt fall som inte helt passar in i bilden. Är det flera gärningsmän inblandade?
Samtidigt med utredningsarbetet kämpar kollegorna med sina privata problem. Sebastian gör allt i sin makt för att nå fram till son dotter Vanja. Billy har en mörk hemlighet som sakta men säkert bryter ned honom. Ursula har hamnat i ett slags limbo i sitt liv där hon slits mellan sin integritet och behovet av ensamhet men närs av önskan att var del i något större, en relation. Torkel å sin sida känner en trötthet och funderar på sin framtida pension samtidigt som han tvingas inleda en maktkamp med kommissarie Anne-Lie Ulander, chef för utredningen inom Uppsalapolisen. Vanja har precis slutat på Riksmord för en tjänst i Uppsala. Ett steg nedåt i karriären men ett nödvändigt steg för att komma ifrån Sebastian. Så en dag står han där i polishuset i Uppsala inkallad av hennes chef Anne-Lie.
Ännu en gång har Hjort & Rosenfeldt skrivit en bra och läsvärd deckare. Men jag personligen tycker inte att den lyfter på samma sätt som ”De underkända”, vilken kändes klart vassare. Vad beror det på? Mest känner jag att kollegorna på Riksmord tvingas in i för många egna problem vilket tar fokus från själva huvudberättelsen. Antagligen är det ett sätt för författarna att driva karaktärerna ytterligare men här börjar vi komma till en gräns. Blir det mer så faller snart kollektivet som ett korthus. Den inbyggda dynamiken författarna byggt upp mellan kollegorna på Riksmord kommer att bli för krystad.
Jag ger ”En högre rättvisa” en trea. Ett godkänt betyg och en bok väl värd att läsa, den finns för övrigt med på årets bokrea. Med den senaste tidens nyheter i bakhuvudet kan jag inte mer än gratulera författarna till en träffsäker intrig, gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut. Men till nästa bok måste nog författarna försöka komma framåt så de inte målar in sig i ett hörn.
Mottagen: 21 februari 2019
Anmäl textfel
