LitteraturMagazinets recension
av Städer, Maxim Grigoriev
Välskrivna men alltför stillastående noveller
Maxim Grigoriev är en svensk debutantförfattare som tidigare har verkat som översättare från ryska till svenska. "Städer" är hans första bok, en novellsamling med ett ganska eget grepp. Tyvärr sakas nerv och glöd.
Det som skildras i Maxim Grigorievs noveller är långsamma, händelsefattiga förlopp som äger rum på många olika platser i världen. Några personer sitter under ett kastanjeträd och beskriver vilka som passerar och vad som händer runt omkring. En flicka, som har panamahatt för att dölja sitt rakade huvud, går med sin stressade mamma längs en gråmulen grata i Leningrad. Och vilken poesi bor egentligen i det tyska ordet sehnsucht, längtan?
Det gemensamma och det specifika undersöks. De gamlas liv och de ungas, nutid och nyss förfluten dåtid står sida vid sida.
Greppet, att inte fokusera på händelser så mycket som upplevelser eller tillstånd, är i sig inte problematiskt. Om det fungerar kan det mycket väl leda till poetiska iakttagelser, andlöst fängslande och spännande berättelser om människan och världen. Många författare har lyckats med det konstgreppet tidigare, men jag kan tyvärr inte räkna Maxim Grigoriev till dem.
De noveller han ger oss är välskrivna, men de flesta av dem äger föga förmåga att gripa tag. De glider undan direkt, förmår vare sig fånga eller fångas. Säkert finns det läsare därute som kan få mycket ut av novellerna, men jag tillhör inte dem – jag saknar en nerv och en glöd i Grigorievs skrivande.
Mottagen: 14 januari 2014
Anmäl textfel
