Recension
av Rekviem för en vanskapt, Mattias Hagberg
Skrämmande bra om normalitet och rasbiologi
Egentligen är ordet normal något riktigt otäckt, åtminstone om man pratar om människor. Om någon är normal förutsätter det också att någon annan är avvikande. När det sätts upp skarpa gränser för vad som är normalt blir också det avvikande mer skrämmande. Människor som inte passar in i mallen måste då betvingas och kontrolleras så att de ”normala” inte smittas av det som avvikelsen innebär. Mattias Hagbergs debutroman Rekviem för en vanskapt visar hur normalitet kan vara något riktigt skräckinjagande.
Stor-Stina är död och eftersom hon aldrig blivit döpt kan hon inte begravas i vigd jord. Redan när hon föddes var hon ovanligt stor och prästen vägrade döpa henne. Som dotter i ett fattigt samiskt hem i en by som nyligen blivit kristnad levde hon med både gamla samiska traditioner och samtidens normer. Tidigt lärde hon sig att hon ansågs annorlunda, så annorlunda att andra människor tog sig rätten att betrakta henne som något monstruöst. Hon blev ett utställningsobjekt både på varitéteatrar och hos vetenskapsmännen. En björn blev hennes bane, då hon avlider i kallbrand efter en attack av det stora djuret.
Läsaren får följa Stor-Stina i döden där hon ännu inte fått ro. Hon kan själv ta del av hur hennes kropp behandlas efter döden, av föräldrarna, av prästen och av vetenskapsmännen som vill ha hennes kvarlevor att undersöka. Det är ett ovanligt rekviem som innehåller samiska myter, rasbiologernas hänsynslösa jakt efter bevis på olika människotyper och tillbakablickar på alla tragiska ögonblick i Stor-Stinas liv. Berättelsen utspelas under mitten av 1800-talet och den rasbiologiska ”vetenskapen” är i ständig utveckling, inte ens efter döden kommer de utsatta människorna undan. Stor-Stina, eller Christina Larsdotter som hon egentligen hette, har funnits i verkligheten. Hagbergs bok ger henne lite upprättelse genom att skildra hennes död med en humanism som inte var närvarande i hennes liv.
Rekviem för en vanskapt är en obehaglig bok som försätter mig i ett tillstånd som kräver att jag läser ut boken i en sittning. Som all bra skräcklitteratur har den något viktigt att förmedla om mänskligheten och samhället. Det är inte monstret man är rädd för, istället är det de ”normala” människornas handlande som inger fruktan.
Mottagen: 4 september 2012
Anmäl textfel
