LitteraturMagazinets recension
av De användbara, Mattias Hagberg
Skräck i de medicinska experimentens spår
I Mattias Hagbergs nya roman ”De användbara” är det människor som anses sinnesslöa som utnyttjas för forskningssyften.
De medicinska experimenten som genomfördes i Tyskland på 1930- och 1940-talet är ganska väl kända. Att det pågick liknande verksamhet i Sverige är inte lika uppmärksammat.
I boken beskrivs bland annat kariesexperiment som förekom i verkligheten. För att ta reda på vad som orsakade tandröta gav man socker i olika former till personer som inte kunde välja om de ville ingå i experimentet. Sedan gick det att studera hur det påverkade tändernas nedbrytning.
Ludwig Malmström är en ung, idealistisk läkare som lämnar storstaden och sin fästmö för att ta reda på vad det är för mystisk sjukdom som har drabbat intagna på Storåsen, en anstalt i Jämtland. Han har tagit till sig föreställningen om att den medicinska vetenskapen inte bara ska ägna sig åt att bota, utan även åt att bidra till att förädla människan.
Det blir en omskakande upplevelse för Malmström när han får möta de medicinska experimenten på anstalten i praktiken. Genom honom får läsaren en insikt i hur lockande idéerna om den sociala ingenjörskonsten kunde vara, hur ljus framtiden kunde te sig i ett Sverige där man hade skapat en dugligare befolkning. Men lika mörkt blir det när hemligheterna i de jämtländska skogarna avslöjas.
Hagbergs sätt att beskriva Malmströms resa gör att man följer med in i mardrömmen. Det är en klaustrofobisk känsla att dela upplevelserna av miljön och scenerna från institutionen.
Parallellt med händelserna under 1930-talet får man följa Eivor som försöker ta reda på var hon kommer ifrån. Utanför fönstret ser hon som ett tecken på att livet närmar sig sitt slut. Fåglar samlas och det börjar bli bråttom om hon ska få reda på något om sin mor. Av en vaktmästare från Storåsen har hon fått en låda med saker som ger vissa ledtrådar. Av honom fick hon också veta om de svarta fåglarnas betydelse och de speglar på sätt och vis Eivors egen vilsenhet i livet.
”De användbara” beskrivs som en syskonbok till Hagbergs förra roman; ”Rekviem för en vanskapt” som behandlade normalitet och rasforskning. Stämningarna känns igen, men det finns också skillnader. Den förra boken innehöll mer övernaturlig mystik och mytbildning som tog tag i läsaren med ett ganska poetiskt språk. ”De användbara” är skriven med en mer realistisk ansats om än uppblandat med en del gotiska inslag av naturligt och mänskligt mörker. Det är också drabbande, men kanske lyckades Hagberg bättre med att försätta läsaren i ett tillstånd av skräck för människans ondska och förmåga att legitimera sina hemska handlingar i den förra boken.
Under de senaste åren har Sveriges mörka historia – med rasbiologiska idéer, rashygieniska experiment och steriliseringspolitik – lyfts fram allt mer inom såväl populärvetenskaplig som fiktiv litteratur. Maja Lundgren, Eva Dahlgren och Anna Lihammer är några författare som bidragit till det med såväl intressanta biografier som spännande deckare. Mattias Hagberg har hittat sin nisch inom fältet genom att skriva dessa fasansfulla skräckromaner. På ett nedtonat men ändå effektivt sätt skildras den ondska som ryms inom såväl samhällsinstitutioner som hos den ”vanliga” respekterade medborgaren.
Mottagen: 16 februari 2015
Anmäl textfel
