LitteraturMagazinets recension
av Göra män, Mats Söderlund
Mats Söderlund gör upp med mansrollen
Vad innebär det att vara en "riktig" man? Vad händer med de män som inte räcker till? Med "Göra män" vill Mats Söderlund bryta med den traditionella mansrollen och öppna upp för något nytt. Inget har någonsin varit mer välkommet.
Pojkar är inte män. Pojkar görs till män.
Så inleder Mats Söderlund, författaren till bland annat "Göra kärlek", sin nya bok "Göra män". I den gör han upp med mansrollen, och presenterar en rad olika "nya" sätt att vara man. Nya enbart därför att de traditionellt sett inte tillåtits, något som förhoppningsvis håller på att förändras. Genom boken gör Söderlund historiska nedslag i manligheten. Men han blickar också framåt, mot en framtid där pojkar och män i större utsträckning kan tillåtas vara sig själva. Söderlunds strävan att vidga ramarna för pojkar och män är beundransvärd. Genom att ifrågasätta de mansroller som står till förfogande öppnar han upp för en debatt som har potential att åstadkomma riktig förändring.
Att boken har en feministisk utgångspunkt är givet. Men det är ändå uppfriskande att läsa hur Söderlund beskriver feminismen som den rörelse som erbjuder en lösning för pojkar och män att kunna leva öppnare, friare liv. Det tål att upprepas igen och igen. För motståndet mot feminismen finns där ännu, och precis som Söderlund påpekar kan vi inte längre kalla oss världens mest jämställda land. I stället går vi bakåt på flera punkter. Att män generellt sett är överordnade kvinnor är inget vi kan nöja oss med. Men för den som tillhör det överordnade könet, den som har mer makt, är det självklart mer obekvämt att bryta sig loss. Det krävs en anledning, en insikt om den situation som råder och en vilja att förändra den.
Varje dag möts vi av normer, förväntningar och begränsningar i vårt sätt att vara. "Var och en av oss är både man och kvinna. Problemet är att vi inte tillåts vara det", skriver Söderlund och sätter fingret på hela kärnan med könsrollsproblematiken. Många gånger är vi också medvetna om vilka normer som gäller, och att vi förhåller oss till dem för att undvika konsekvenserna av att inte uppfylla rollen som en "riktig" kvinna eller en "riktig" man. Söderlunds beskrivning av vad en riktig man är känner vi alla igen. Han är lång, stark, händig, rationell, logisk och stabil. Han har ett välavlönat jobb, är tekniskt kunnig och sportintresserad. Han är självtillräcklig, han tar sin plats för att den är honom given. Och visst finns dessa män. Det är okej, så länge de valt det själva. Men problemet är att många inte passar in. Lika lite som att alla kvinnor är stöpta i samma mall är männen det. Det vet vi alla, men av någon anledning är det svårt att erkänna. För att det är bekvämt så som det alltid varit. För att vi är rädda för vad som skulle hända om gränserna suddades ut. Som om de kunde det. Som om vår könstillhörighet gick att rubba med så enkla medel.
Söderlund beskriver den normativa mansrollens kärna som en kombination av makt, våld och sex. Inte hela tiden, inte uteslutande, men i tillräckligt stor utsträckning för att den roll som erbjuds ska bli så pass snäv att många inte känner sig hemma i den. Många pojkar går under sin uppväxt helt miste om sådant som annars vanligtvis är kvinnligt kodat. Som att kunna uttrycka känslor, vara kreativ, empatisk, omvårdande, känslig, tycka om fina färger och kläder. Just oförmågan att kunna visa sina känslor är något som drabbar pojkar hårt när de växer upp till män. Söderlund beskriver hur det fortfarande finns ett tabu bland män att inte gråta. Att gråta tycks enbart tillåtet i vissa situationer. På fotbollsläktaren. I krig. I lägen där manligheten redan bevisats.
I sin bok rör Söderlund vid flera viktiga områden, och målar en bild av de förväntningar som finns på unga killar idag. Det är ibland nedslående läsning. Våldet som ska göra män av pojkarna. Kamratuppfostran. Oförmågan hos allmänheten att se pojkar och män som offer, även i de situationer där de uppenbarligen är det. Skolpojkar som trakasserar varandra sexuellt, och den vuxna omgivningen som sällan vill erkänna det som just sexuella trakasserier. Mentaliteten kring allt detta. "Ta det som en man". "Det är så killar är". Vi har hört klyschorna förut. Men i boken lyfts också ett annat, mer hoppfullt perspektiv fram. Söderlund presenterar en rad viktiga åtgärder som män idag och i framtiden kan vidta för att förändra mansrollen. Att våga visa sig känslig, gråta, prata om hur man mår. Att sätta karriären åt sidan under småbarnsåren och ta ut ordentlig föräldraledighet, för att kunna vara närvarande pappor, inte bara för sina barns skull utan även sin egen. Att lyssna, kunna erkänna sina fel och brister, att ibland ta ett steg åt sidan för att släppa fram någon annan.
Mats Söderlund har i "Göra män" lyckats med något stort. Jag förlåter honom för det stundtals hackiga språket, och för att det ibland känns som att det saknas en röd tråd. Om boken kan ge en enda pojke eller man modet att våga gå emot normen är det en stor vinst.
"Göra män" är utan tvekan en av årets viktigaste böcker, av många skäl, men kanske främst för att den bjuder in männen till den feministiska debatten på ett sätt som är lika självklart som välkommet. Av många män ses feminismen fortfarande som något som inte rör dem. Inget kunde vara mer fel. Att patriarkala strukturer skadar även pojkar och män är något som feminister världen över varit medvetna om och diskuterat länge. Men detta faktum glöms ofta lämpligt nog bort när motståndare till feminismen uttrycker sin skepsis: "Men männen då? Varför ska det bara handla om kvinnor?" Det gör det inte. Feminismen handlar inte om att ta ifrån männen någonting, utan om att tillföra någonting, som alla kan dra nytta av. En känsla av att räcka till, precis som man är.
Mottagen: 9 mars 2015
Anmäl textfel
