LitteraturMagazinets recension
av Huset som vaknade, Martin Widmark
När livet återvänder
Martin Widmark, författaren bakom Lasse-Majas detektivbyrå, fortsätter efter ”Lilla Sticka i landet lycka” nu bilderbokssamarbetet med den polska illustratören Emilia Dziubak.
De första sidorna i ”Huset som vaknade” är mer än lovligt melankoliska. Redan på pärmens insida öser regnet från en gråsvart himmel ner på en enslig gård som ligger omgiven av en dunge vinternakna lövträd.
Inuti huset sitter den resignerade Larson och tittar ut genom det oputsade fönstret. Hans hustru Sara har dött och hennes ateljé är tom, bortsett från allt damm. Deras barn har fått egna barn, men Larson är ensam. Till och med katten Johan Sebastian har lämnat honom.
För den som sett åtminstone den första halvtimmen av den animerade filmen ”Upp” känns det vemodiga upplägget ganska bekant. Vändningen kommer när Larson får en kruka av grannpojken att vakta. I krukan ligger ett frö. Larson har verkligen ingen lust att ta hand om en kruka. Han vill inte ta hand om någonting längre. Han ska ju...
Allt eftersom fröet gror vaknar Larson till liv. Han vädrat ut och städar rent. Till och med katten Johan Sebastian hittar hem.
Text och bild belyser varandra på bilderböckers vis, men frågan är om det inte är illustrationerna som är det starkaste kortet. Dziubaks bilder lyckas verkligen förmedla stämning, och ett par av dem är så detaljrika att de nästan framstår som tredimensionella. Sidorna är dessutom dekorerade med pennstreck och tejpbitar som om boken redan var vältummad.
Tveklöst är det en fin historia om årstider och humör som växlar, om gemenskap, och om ett hus – men framför allt om en gubbe – som vaknar.
Mottagen: 30 januari 2017
Anmäl textfel
