LitteraturMagazinets recension
av En enastående karriär, Martin Engberg
Vilse på universitetet
Vad är det för bok, ”En enastående karriär” av Martin Engberg? Vad vill den vara? En doktorand får sin avhandling nerklubbad på ett slutseminarium. Men han anstränger sig inte för att förbättra den inför en eventuell disputation. I stället ägnar han sig åt att begrunda sin plats på universitetet och att underblåsa sin avundsjuka inför mer lyckade kolleger. Är det en ansats till satir av den akademiska miljön? Eller är det berättaren/huvudpersonen som är offret för någon slags ironi?
Jag ställer mig undrande inför det här bokprojektet. Det finns i botten en klassproblematik. Jonas känner sig främmande och osäker på vilken position han ska inta på den litteraturvetenskapliga institutionen. Han är en kameleont som byter kläder för att få uppmärksamhet i den grupp han för stunden tillhör. Hans nervösa famlande väcker dock ingen sympati. Han är inte trevlig. Och det som händer i romanen ligger på ytan. Det är inget psykologiskt sammanbrott vi får ta del av. Baksidans ord om att det handlar om allas vår rädsla för att misslyckas stämmer inte.
Jonas är förbittrad på sin första handledare, en Stefan Larsson, som har övergivit honom. Men han är ännu mer avundsjuk på honom, en man som rör sig ledigt, håller populära föreläsningar och reser runt i världen till olika läroanstalter. Jonas pratar hela tiden om Stefan Larsson till sin sambos leda. Han jagar honom för att få ett nytt utlåtande. I sina misslyckade försök går han så långt som till att låsa in Stefan Larsson nere i bibliotekets magasin. Han är nöjd med det utdömda straffet. Icke desto mindre fortsätter han att älta Stefan Larsson efteråt.
Författaren Martin Engberg bor i Göteborg, och platsangivelser talar om att det är på Göteborgs universitet Jonas är verksam. Till slut verkar hans doktorsavhandling ändå bli godkänd – i så fall troligen för att institutionen vill få igenom honom för att få mer anslag. Men den duger inte för en forskarkarriär. Jonas blir byråkrat med makt att bedöma ansökningar om forskningsanslag. Den första blir Stefan Larssons. Där hettar det till, tycker jag, men då är boken slut.
Berättaren slänger sig med kufiösa titlar på avhandlingar och namn på franska teoretiker som varit inflytelserika. Stefan Larssons legendariska doktorsarbete heter ”litteraturen & Litteraturen”. En annan uppmärksammad forskare på institutionen har skrivit om ”fanzinets betydelse i framväxten av den svenska litteraturens syn på postmodernismen”. Det räcker inte för att få mig att dra på smilbanden. För det skulle det behövas en mer ingående beskrivning, av till exempel seminariediskussioner i samma anda. Nämnandet av Deluze och Lacan är inte heller nog i sig. Men ett lyckat gestaltande av en devot och ängslig användning av deras teorier skulle göra mig på gott humör.
Ska det vara en satir är den dåligt genomförd. Jonas är heller inget oskyldigt offer för den akademiska miljön. Han blir snarare ett offer för sin egen diskurs. Var det meningen? Jag känner mig bara tom efter läsningen.
Mottagen: 21 mars 2017
Anmäl textfel
