LitteraturMagazinets recension
av Valfierno : Mannen som stal Mona Lisa, Martín Caparrós
Något oskarpt porträtt av mannen som stal Mona Lisa
I början av 1900-talet stals världens mest berömda tavla, Mona Lisa, från Louvren i Paris. Flera personer var inblandade, men enligt egen utsago var det Eduardo de Valfierno som var hjärnan bakom kuppen. Den argentinske författaren Martín Caparrós har skrivit en roman som handlar mer om tjuven än om brottet.
De händelser som beskrivs i ”Valfierno” är hämtade från verkligheten. Boken börjar med att den amerikanske journalisten Becker kontaktas av markis Valfierno som vill berätta sin historia. En mästertjuv kan inte vara helt nöjd med sitt storartade brott förrän världen också får veta vilket geni hen är. Reportern finner sig så småningom bli ett verktyg för att fullborda mästerverket, långt efter det att Mona Lisa är återfunnen.
Valfiernos liv beskrivs på klassiskt vis. Han växer upp och inleder en kriminell bana i Argentina, för att sedan flytta till Europa och röra sig i rikare miljöer. På vägen byter han identitet flera gånger. Hans person och hans manér förfinas. Men hur mycket kan man ändra sin identitet utan att förlora sitt ursprung?
Förutom att Valfierno byter identitet är själva berättelsen mycket omväxlande. Perspektiven skiftar mellan olika karaktärer och från första till tredje person. Ibland blir det lite rörigt och den röda tråden i boken tappas bort. Det är visserligen språkligt skickligt, men det stör också läsningen en del.
En del i konstkuppen handlade om att kopiera Mona Lisa för egen vinning. Mycket av berättelsen handlar också om vad som är äkta vara, i livet såväl som i konsten. Valfiernos förvandling är som en förutsättning för det mästerverk som han vill genomföra. Enligt huvudpersonen är livet något som måste skapas om man inte ska fastna i det som är givet från födseln. En förfalskning kan vara ett sätt att skapa ett värde i livet, på samma sätt som man kan tjäna pengar på en målad kopia.
Det är fascinerande att läsa om stölden av Leonardo da Vincis berömda målning. Caparrós jämförelser mellan konsten och livet gör också boken läsvärd. Läsningen hackar dock ibland då karaktärerna känns lite för anpassade till sina roller. Den intelligente mästertjuven har en hantlangare som framställs som lite korkad och mellan dem finns en femme fatale som intrigerar.
Händelsen är som gjord för att passa i en kriminalroman och frågan är om det inte hade varit mer intressant att läsa. Visserligen hade Caparrós andra syften med sin bok, men med hans språk och filosofiska undertoner hade det kunnat bli en fantastisk deckare!
Mottagen: 24 juni 2013
Anmäl textfel
