LitteraturMagazinets recension
av Saga från ett skogsbryn. Vådeld, Martin Bärjed
Annorlunda apokalyps i dunkel skrattspegel
Lustfyllt bygger Martin Bärjed en postapokalyptisk värld i värmlandsskogarna. Samtidigt berättas dess skapelseberättelse i en kavalkad av mänskliga tillkortakommanden, rusande mot undergången. Författarens obetvingliga svada flödar på, likt vindlande bäcksprång genom skogen han älskar. Meningarna blir långa, orden många, men betydelsen är ändå okonstlad och rättfram, aldrig med humorn långt borta.
Nu följer vi Axel, en försagd romantiker på upptäcktsfärd eller räddningsexpedition (beroende på vem man frågar) efter händelserna i trilogins första del. Hans följe kommer snart nog att prövas av naturens krafter, glömda bosättningar, den vedervärdiga svarta slaffen, en smetig sörja som blivit kvar efter den gamla världen, och hotet från dårhundarnas käftar. Parallellt utforskar vi de sista dagarna av denna gamla värld, så lik vår egen. En värld av multinationella, maktfullkomliga företag, floskler och varje barns rätt till en diagnos.
”Saga från ett skogsbryn” är egentligen en enda bok, en riktigt lång en, som ännu inte avslutats. ”Vådeld” är andra delen av trilogin som inleddes med ”Rotskott” och väl får sitt avslut i ”Återväxt” någon gång nästa år. Jag saknar därför tydliga dramatiska bågar trilogins båda delar så här långt – första delen är till stor del ett imponerande och roande världsbygge, även om ”Vådeld” ändå inbegriper ett oväntat uppvaknande och otippat hjältedåd.
”Vådeld” löper alltså utefter två handlingsspår, precis som ”Rotskott”: det ena just inför civilisationens undergång i en värld som liknar vår (bara mer skruvad) och det andra i en värld som rasat samman, där lämningar efter oss är obegripliga skatter och böcker citeras av de fåtaliga läskunniga. Första delens samhällskritiska skildring av en alltför nära framtid och mustiga skröna från efter katastrofen tjänar mer eller mindre som ett upplägg inför den mer action-fyllda ”Vådeld”. Handlingen närmare vår egen tid, med den geniale men allt mer instabile Börje S i huvudrollen, sugs obevekligt mot den stora katastrofen, medan jag kan läsa handlingen i världen därefter som ett sökande efter mening, vare sig den står att finna i lämningar, böcker, musik eller kärlek.
Ett övergripande tema är hur människornas brister och små fall för frestelser och impulser får förödande konsekvenser. Människorna har alla svagheter, och Bärjed njuter av att låta sina figurer falla under deras påverkan. Här följer ingen intrig storslaget upplagda planer, utan berättelsen har ett tydligt drag av krönika, med allt det innebär av tillfälligheter och nycker. Bärjed briljerar i personteckningarna, lagom skruvade, alltid trovärdiga. Tydligt utmejslade framträder de alla tydligt för mig, med egna röster, viljor, skavanker och later.
Med detta måste jag lämna skogsbrynets sagor för denna gång, och ser fram emot att se alla trådar knytas ihop i tredje och avslutande delen.
Mottagen: 18 december 2018
Anmäl textfel
