LitteraturMagazinets recension
av Välkommen till Skogsbingelskolan, Mårten Melin
Monsterskolan i serieformat övertygar inte
Mårten Melin har tidigare skrivit trilogin om Monsterskolan. I "Välkommen till Skogsbingelskolan" får vi möta karaktärerna i tecknad form.
Jag har länge varit förälskad i Mårten Melin. Jag har skrivit recensioner tidigare som har varit rena hyllningstal. Allt har jag älskat; hur han kan skriva om mellanstadiepirr utan att det blir fånigt och hur han låtit oss vistas på Skogsbingelskolan i flera olika böcker och så sinnrikt knutit samman dem. Det enda som hittills har stört mig är att trollet i "Förvandlad" inte är samma som i "Som trolleri". Men det är ok. Allt det andra har gjort mig tillräckligt lycklig.
På Skogsbingelskolan går elever som av olika skäl behöver hållas borta från vanliga, normala barn. Här får Amors son Love lära sig att kontrollera sin tjuskraft och vampyren Adam hålls i schack. Här går Måns och Felicia som blir förvandlade till katter vid amorös retning och Pixi som är superstark. Böckerna är alltid spännande, mystiskt rysliga och romantiska. När det nu äntligen kommer en ny bok, och i serieform till på köpet jublar både min inre läsfrämjare och bokslukare som har längtat efter att få träffa Måns och Love och de andra igen.
Men så är det inte bra! Jag ville så gärna få skriva ännu en hyllning men i stället är jag bara besviken. Och lite sur, faktiskt. Jag tycker att Mårten Melin som har skrivit Bamse under en herrans massa år borde fixa serieformen bättre.
Det börjar dock hoppfullt. Jag gillar storyn med lokalreporten som anar ugglor i mossen och vill göra ett scoop om "Monsterskolan" men sedan faller det. Den nya eleven som kommer till skolan kommer jag aldrig nära och tyvärr gör inte vampyren det heller. Så här ett par dagar efteråt minns jag henne knappt. I ett kapitel får vi möta Måns och Felicia igen och mitt hopp växer en aning men storyn är jättefånig och saknar allt det där pirret jag minns från "Förvandlad". Rektorns berättelse är förvisso gripande men jag känner inte rektorn tillräckligt bra för att bry mig och det lilla slampiga spöket som först hemsöker en vuxen man för att sedan byta till hans son är jättekonstigt!
Men allt hade funkat bättre om det inte vore för teckningsstilen som jag inte gillar alls. Bilderna är helt enkelt fula. Det går inte att se skillnad på barn och vuxna; alla ser likadana ut fast i olika kläder. Jag vill ge pluspoäng till Joakim Gunnarsson för att inte rita trådsmala tjejer med rådjursögon, men barn som ser ut som legofigurer vill jag inte heller ha.
Aldrig trodde jag att jag skulle såga Mårten Melin, mina drömmars man. Mitt hjärta brister faktiskt. Vill han att det skall bli vi igen får han faktiskt ta och skärpa till sig i nästa bok.
Mottagen: 15 april 2016
Anmäl textfel
