LitteraturMagazinets recension
av Jag duger inte åt lycka, Märta Fohlin
Debut med koll på både språk och innehåll
Först tänkte jag att det här bara måste vara en sådan där riktigt olidlig debutbok. En bok om kärlek och relationer, som fokuserar på känslornas rent abstrakta nivå, snarare än att rota dem i platser och personer på ett fullt ut gestaltat sätt. Jag menar, redan titeln är väl nog för att ge upphov till fördomar? Pretentioner är tyvärr aldrig klädsamt.
Jag tänkte att en "sån här" bok, med så starkt språkfokus - en sådan tappar alltid bort sig i sig själv, snärjer in sig i sina egna fällor och hittar inte ut ur sina egenhändigt hopsnickrade labyrinter. Men Fohlins debutbok tappar inte alls bort sig. Tvärtom. Det är jag som tappar bort mig i texten. Går vilse, hittar hem och kommer ut på andra sidan, lycklig av läsupplevelsen.
Huvudpersonen beskriver sina känslor och icke-känslor inför olika kvinnor. Känslor som är besvarade eller obesvarade, som förblir vänskaper eller växer till romantiska och sexuella relationer. Hela tiden är det berättarröstens säregna uttrycksförmåga som sätter tonen. Mina hundöron blir många, många. Många formuleringar är vackra, eller mitt i prick, eller förunderliga på något annat sätt.
"Jag sover ensam, den ensamma sömnen är ljuv, den gemensamma sömnen innebär ett blottande av en kropp bortom kontroll, en kropp som gått i ide, en kropp i sitt naturliga tillstånd och då liknar vi djuret som aldrig annars. Min hud är len. Och min kropp är stark. Den är barnalik. För den är mjuk. Liksom mina nattkläder i ylle och bomull. Liksom mitt fårskinn på golvet nedanför sängen. Liksom gräset i sommarparken i sommarstaden. Vinterparken, där åker människorna skridskor och föräldrar drar sina barn på pulkor. Solen går upp vid nio och går ner vid femton, sex timmars ljus, fyra timmars sömn. Jag drömmer om vattnet vid bryggan. Jag kan känna min tyngd mot jorden."
Den här tunga, täta texten fångar något äkta om kärlek och känslor. Dessutom är den förtrollande och därmed omöjlig att fnysa åt. Den är överambitiös, men medveten om det och just genom uppriktigheten i att varje ord står för all sin ambition så kan jag omöjligt låta bli att älska berättelsen och allt det den gör med mig. Att den lyckas med något jag inte trodde att den skulle kunna.
Märta Fohlin är tjugotvå år gammal och juridikstudent. Jag hoppas att hon hittar rum för många romaner mellan lagtexterna.
Mottagen: 27 november 2014
Anmäl textfel
