LitteraturMagazinets recension
av Agaat, Marlene van Niekerk
Lysande människoporträtt i drama om apartheid
Att läsa ”Agaat” är som att resa rakt i in apartheidsystemets förvrängda värld, där färgerna är fadda, det ekar konstigt och skuggorna plötsligt växer. Detta utan att författaren med en stavelse har nämnt ordet apartheid eller skildrat några politiska händelser. Ingenstans i boken står radionyheterna på i bakgrunden och berättar om upplopp och aldrig reflekterar huvudpersonerna kring det samhällssystem de lever i.
Boken berättar om apartheid framför allt genom det den inte säger – så som en av bokens huvudpersoner, den svarta kvinnan Agaat, ibland väljer att inte svara på frågor eller nonsenssvarar med långa, exakta citat från boken om boskapsskötsel. Det är de små, små nålsticken som väver ihop bilden i romanen. Som det enorma broderi som Agaat ständigt jobbar med.
Berättelsen utspelar sig på den sydafrikanska landsbygden från 1960-talet och fram till 1996. I centrum står två kvinnor. Förutom Agaat är de Milla de Wet, en vit lantbrukare. De två kvinnornas livsöden är tätt sammanflätade. Till slut har de, likt oborstade hårslingor, tvinnats ihop så hårt att de inte längre går att trassla loss från varandra.
Marlene van Niekerk växte själv upp på landsbygden i Sydafrika. Texten är mättad med tusentals böljande, målande, flödande beskrivningar av djuren, jorden och människorna. Det märks att hon själv luktat, smakat, känt och upplevt varje litet grässtrå – hela atmosfären verkar finnas i hennes eget blodomlopp. Hon lyckas i alla fall förmedla den känslan. Allt i boken beskrivs med samma ordflöde och inkänning. Beskrivningarna av Millas kroppliga förnimmelser går rakt in..
Inflätat i texten och dialogerna finns mängder av utdrag ur sånger, ramsor, psalmer, bibeltexter och dikter. Det märks att Marlene van Niekerk är professor i afrikaans och holländsk litteratur. Den fulla vidden av innebörden i det utvalda styckena går antagligen den förbi som inte vuxit upp i det sammanhang där boken utspelar sig. Men utdragen skapar ändå en symbolik som snarare känns än analyseras – som den smärta, den skuld och den skam som aldrig kommer upp till ytan mellan de två kvinnorna i boken.
Genom de 700 sidorna har Marlene van Niekerk läsaren fullständigt i sitt grepp. Upplägget är ett slags tvärtom-berättande där historierna i historien arbetar i olika riktning för att sedan mötas i en helhet som är större än de enskilda bitarna. Det är vågrullningar från flera håll samtidigt. Så småningom möts de i en sugande vågkam med underströmmar – och först där inser man med fasa vad som döljer sig under en.
”Agaat” är stor läsupplevelse på alla tänkbara sätt – språket, kompositionen, de livsöden som beskrivs och historien. Jag har inte läst något jag blivit så tagen av sedan ”En halv gul sol”. Boken är lika viktig. Den berättar om ett vidrigt samhällssystem samtidigt som den utmanar oss att reflektera över hur mycket av det som finns även här, fortfarande, mitt ibland oss. Romanen sätter även igång tankar kring mänskliga relationer och våra underliggande drivkrafter människor emellan och vad olika sammanhang gör med oss.
Det är fascinerande att märka hur Marlene van Niekerk leder läsaren precis dit hon vill. Hela tiden vrider och vänder hon på bilden hon skapar av de två kvinnorna. Kanske är vi alla offer. Eller kanske inte.
Människoporträtten i ”Agaat” lyser på det där sällsynta sättet som gör att det känns som de lever på riktigt.
Mottagen: 15 mars 2012
Anmäl textfel
