LitteraturMagazinets recension
av Floden, Markus Lutteman
Påtagligt mörkt och suggestivt
Markus Lutteman är född 1973 och arbetar som journalist såväl som författare samt föreläsare. Hans debut "El Choco" kom ut 2007. Sedan dess har han skrivit ytterligare två biografier och samarbetat med Mons Kallentoft. "Floden" är hans andra skönlitterära roman efter "Blodmåne" som kom 2016.
Jag läser förhållandevis mycket fantastik, skräck och SF. Därför har jag inga problem med overkliga inslag som utmanar verkligheten. Snarare kan det istället vara så att det i många fall krävs för att göra budskapet tydligare. Men man måste vara försiktig som författare, det är lätt hänt att det blir för mycket, då kan själva autenticiteten hotas. Markus Luttemans nya bok ”Floden” är den typ av bok där det overkliga och suggestiva balanserar på sin spets. Lyckas han då behålla trovärdigheten? Läs vidare så skall jag åtminstone tala om vad jag tycker.
Nu har det så blivit 2019 och hans senaste bok ”Floden” ligger på hyllorna. Här möter vi nu en inkännande och återhållsam författare. Det mörka och suggestiva är påtagligt närvarande. Det som vi inte ser och det som vi inte heller vet skapar stämningen i boken. Om jag får kasta ur mig en jämförelse så är det lite som om filmen ”Den sista färden” skulle mixas ihop med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” och Cormac McCarthys ”Vägen”. Huvudpersonen, Jonathan, till vardags revisor, är på väg hem från ett uppdrag i München. Han hamnar i en underlig poliskontroll och utan att han riktigt vet hur det gick till befinner han sig på en parallell plats – inte riktigt här i verkligheten men ändå högst reell. Han slår följe med fyra säregna personer på en flotte längs en mörk flod. De känner inte varandra och ingen vet vart de är på väg. De har helt enkelt inget annat val än att följa floden och den ström som sakta för dem vidare längre och längre in i det alltmer hotfulla landskapet. Kommer Jonathan att klara den svåra och påfrestande färden? Framförallt, kommer han hitta vägen tillbaka hem?
Färden på floden är egentligen bara ett ramverk. Det är de händelser och situationer som Jonathan möter samt hur han bemöter dem som är tanken bakom boken. Det är frågor av existentiell natur. Vilka vi egentligen är, hur vi har blivit sådana och varför det har utvecklat sig så. Men jag ser också en fråga som tar lite större plats, eller om den bara är lite mer explicit, och det är den om faderskapet. Vilket faderskap bär vi med oss från vår egen uppväxt och hur påverkar det vårt eget föräldraskap, samt slutligen och viktigast av allt, kan vi göra något åt det och i så fall vad?
Markus Lutteman har återigen skrivit en tänkvärd och bra bok som jag ger en fyra. Boken är mörk och den är skrämmande men den får dig också att fundera, läs den!
Mottagen: 23 februari 2019
Anmäl textfel
