LitteraturMagazinets recension
av Judas barn, Markus Heitz
Tysk skräckmästare skriver om historisk vampyrmytologi
Det kan kännas som att vampyrtemat i den moderna litteraturen börjar bli lite uttjatat. Men när man upptäcker oemotståndliga böcker som ”Judas barn” av den tyske författaren Markus Heitz, kan man gärna sätta tänderna i ytterligare en bok om blodsugare.
Det maffiga omslaget med den svarta masken väcker förväntningar vilka uppfylls med råge när läsaren öppnar pärmarna och börjar läsa.
Om man som jag är lite konservativ och förhåller sig ganska tveksam till modernare vampyrvarianter är ”Judas barn” ett fynd. Huvudpersonen Theresia Sarkowitz lever i nutidens Leipzig, där hon ledsagar sjuka människor in i döden. Själv lider hon av odödlighet men får utlopp för en del av sin frustration i en exklusiv ”Fight club”, vars matcher sänds för stor publik på internet. Huvuddelen av berättelsen utspelar sig emellertid flera hundra år tidigare. Heitz tar utgångspunkt i gammal folktro från östeuropa och skildrar en klassisk vampyrmyt, när han låter Theresia berätta om sitt ursprung.
Historien tar sin början i Serbien på 1670-talet där flickan Jitka får uppleva hur hennes mor tas tillfånga av Osmanska rikets janitsjarer. När hon flyr för att ta skydd för förtryckarnas utsända dyker plötsligt hennes far Karol upp. Fadern som tidigare varit okänd för Jitka tar med henne till sin bostad i en kvarn på landsbygden vid Donau. I kvarnen visar sig Karol bedriva forskning som måste hållas i hemlighet för den vidskepliga samtiden, då han bland annat dissekerar döda människor. Ganska omgående sätts flickan, som byter namn till Scylla, i utbildning för att kunna bistå fadern i dennes vetenskapliga undersökningar. Därmed tar hon ovetande sitt första steg in i det hemliga sällskapet av forskare som enligt legenden har sitt ursprung i Judas Iskariot som förrådde Jesus.
En del av boken utgår från faktiska rättegångsprotokoll från 1700-talet och Heitz har utnyttjat sina kunskaper som historiker för att skriva ”Judas barn”. Det ger berättelsen en historisk ram som bidrar till att skildringarna av övernaturligheterna och det hemliga sällskapet känns trovärdiga. Förutom att författaren är insatt i den gamla folkliga vampyrmytologin, behärskar han också ett skönlitterärt språk som skapar både sensuella stämningar och stor spänning. Det är många brutala våldsscener, men även dessa bidrar till estetiken i handlingen. I en saga om kampen mellan det goda och det onda är det lätt att karaktärerna blir endimensionella, men Heitz lyckas ganska bra med att undvika stereotyperna.
Även om ”Judas barn” inte har något med Dracula att göra, ser jag likheter med Elisabeth Kostovas ”Historikern”. Mixen av historisk vetenskaplighet och övernaturliga legender får mig att gå igång ordentligt och de 300 första sidorna kan vara den bästa läsupplevelsen i år. Berättelsen tappar lite i spänst under andra halvan när en del räkningar ska göras upp, men det blir ett tillfredsställande slut som lägger upp för spännande fortsättning i de kommande delarna ”Judassonen” och ”Judasdöttrarna”.
Mottagen: 27 december 2012
Anmäl textfel
