LitteraturMagazinets recension
av Persepolis, Marjane Satrapi
Mer läsvärt kan det inte bli
Nu kommer Marjane Satrapis kultförlarade serieroman om uppväxten i Iran i en tjock samlingsvolym.
Marjane Satrapi är ett av de stora namnen på den internationella seriescenen. Född i Iran skriver hon på franska och tecknar enkelt uttrycksfullt. "Persepolis", hennes serieroman i fyra delar om uppväxten i en islamistisk diktatur och exilen i Europa, är så kult som en serie alls kan vara. Den har tryckts, lästs, tryckts om och till och med filmatiserats, i en alldeles genial tecknad långfilm. Nu samlas Gabriella Theilers översättning av berättelsens fyra delar i och en samma, härligt tjocka volym.
Jag har läst "Persepolis" förut, men det är en berättelse svår att bli färdig med. Den rymmer så många nyanser, så många delberättelser. Om barndom, tonår och vuxenliv. Om religion, politik och etik. Försöken att överleva i en förtryckande diktatur, men också kylan och rotlösheten när Marjane tillbringar sina tonår i Schweiz. En demokrati, men också en tillvaro där hon blir rotlös och ses som en främling. Hon tar sin tillflykt till droger och hamnar bland de hemlösa på gatan.
"Persepolis" handlar om ondska, men också om godhet. Här finns mormodern, som stöttar Marjane med sina könsordfyllda svordomar och välsignelser – men också straffar, när Marjane har försatt en annan person i knipa för att rädda sig själv. Här finns föräldrarna, som lär henne sina egna vänstervärderingar men också försöker förmå henne att inte avvika för mycket i den strikt religiösa tillvaron. De skickar iväg henne, de välkomnar henne tillbaka. När hon gifter sig ung blir de förtvivlade, men ordnar en stor fest – när hon några år senare skiljer sig och flyttar tillbaka till Europa andas de ut. Hon är många mil bort från dem, men ändå i säkerhet.
Även i seriens periferi finns minnesvärda karaktärer. Rektorn i Schweiz förstår att Marjane langar cannabis på skolområdet men anmäler henne inte, utan säger åt henne att sluta. En mulla som intervjuar henne inför inträde på ett iranskt universitet godkänner henne, trots att hennes ärliga svar är helt fel – han är, med författarens ord, äkta troende och belönar henne för att hon inte ljög. Äkta troende är det dock ont om i denna berättelse om tortyr, fängslanden, krigets slakt av unga pojkar som upphöjs till martyrer och främst av allt: en ständig rädsla.
Jag hoppas att "Persepolis" får många nya läsare, nu när den trycks igen. Mer läsvärt än så här kan det aldrig bli – och i Iran fortsätter mardrömmen, femton år efter att "Persepolis" tecknades.
Mottagen: 23 mars 2015
Anmäl textfel
