LitteraturMagazinets recension
av Neverworld, Marisha Pessl
Galant om fångar i tiden
Trots att hon bara har två tidigare titlar bakom sig sticker hennes egenartade och mystiska historier ut i bokfloden. Med "Neverworld" riktar sig nu den amerikanska författaren Marisha Pessl till unga vuxna.
"Neverworld" börjar i samma anda som vilken ungdomsbok som helst. Vi lär känna Beatrice som avslutat sitt första år i college och envetet sommarjobbar på sina föräldrars strandkafé i en kuststad på Rhode Island. Så fort arbetet inte håller henne sysselsatt gör fantasin det. Hon skriver sångtexter till påhittade filmer, ritar på servetter och hämtmatsmenyer och kastar allt i papperskorgen innan någon får syn på det. Hon sörjer sin döde pojkvän Jim.
Jim var något av en ledare för det alternativa gäng hon umgicks med på sitt ganska exklusiva high school. De andra vännerna har hon inte haft någon kontakt med sen Jim dog, men när hennes gamla bästis Whitley fyller år dyker hon till deras förvåning upp på residenset där de tillbringat lov och ledigheter tillsammans. Det blir ingen storartad ankomst direkt, Beatrice känner sig mest generad och malplacerad och kommer sig inte för att ställa frågorna hon har om Jim och omständigheterna kring hans död.
Whitleys fördelsedag firas med en blöt utekväll med vodkadrinkar, shots och liveband, och på hemvägen ett vräkande hällregn rakt igenom bilens öppna tak som inte går att stänga. De närapå krockar med en bärgningsbil och hamnar i diket. När de till sist lyckats ta sig tillbaka till Whitleys residens är de fulla och flamsiga. Isen har brutits, och när de som bäst håller på att hitta tillbaka till varandra ringer det på dörren. En äldre man med kostym och slips och tjockt silverfärgat hår står vid tröskeln. Han förklarar att de är döda, eller åtminstone nästan döda.
Där börjar "Neverworld" – ett gränsland mellan liv och död. Beatrice, Whitley, Kipling, Martha och Cannon blir snart varse att de är fångade i tiden. Varje dag börjar som deras sista dag, de är fria att göra vad de vill, på morgonen vaknar de ändå dyngsura upp i Whitleys Jaguar cabriolet. Deras icke-död är konsekvenslös. För att en av dem ska kunna gå vidare i livet måste alla de andra dö, och de måste vara överens om vem som ska få leva.
Gåtan kring Jims död löper parallellt med det oförklarliga tillståndet i Neverworld. Tog han verkligen livet av sig? Vem är skyldig till hans död, vem är oskyldig? Naturvetaren Martha använder de oändliga dagarna till att försöka ta reda på hur Neverworld fungerar. Hon observerar omgivningarna medan Kipling liftar med en främling för att för en stund få glömma bort att han överhuvud taget är där. Whitley och Cannon faller tillbaka i highschooltidens destruktiva mönster men istället för stöldturnéer roar de sig med att dag efter dag trakassera ett par på en lyxyacht. Beatrice spionerar på dem alla.
Efter "Fördjupade studier i katastroffysik" och "Nattfilm" har jag haft svårt att hålla förväntningarna på Pessls nya bok på en rimlig nivå. "Neverworld" är tyvärr ingen tegelsten som Pessls tidigare böcker, men det är också det mest negativa med den. Handlingen är utmanande och knepig och för tankarna till Douglas Coupland, David Levithan och Donna Tartt. Det kan inte ha varit lätt att ro den i land, men Marisha Pessl gör det ändå, på bästa tänkbara vis.
Mottagen: 22 oktober 2018
Anmäl textfel
