LitteraturMagazinets recension
av Neverworld, Marisha Pessl
Hisnande läsning när Pessl är tillbaka
Neverworld är Marisha Pessls första ungdomsroman. Hon debuterade 2006 med Fördjupade studier i katastroffysik, en framgång som hon följde upp med Nattfilm 2013.
En smula snålt, kan man tycka, att bara ge oss en bok med så långa mellanrum, men å andra sidan tar det säkert tid att skriva sådana här mästerverk. Och "Neverworld" var verkligen värd att vänta på. Den är så hisnande att jag pendlade mellan att känna mig yr och lite dum i huvudet.
En gång var Beatrice lycklig. På internatskolan hade hon kompisar, ett slutet gäng av smarta, populära och vackra människor, the it-crowd. Hon var tillsammans med Jim som var oerhört begåvad musikaliskt. Men när Jim hittas död under lite oklara omständigheter bryter Beatrice ihop, läggs in på en psykiatrisk klinik och all kontakt med kompisarna upphör. Ett år senare är hon någorlunda återställd och fast besluten om att ta reda på vad som hände Jim. Hon är säker på att det inte rörde sig om självmord som polisen fastslog. Någon i kompisgänget måste sitta inne på svar.
Hon beger sig åter till herrgården Wincroft där de brukat tillbringa sina helger och lov. Men det som börjar som en spännande thriller med hälsningar från Donna Tartts Hampden college övergår snart till en mörk, ångestframkallande Groundhog day. Första kvällen kör de av vägen på väg hem från en krogrunda inne i stan. Det regnar och åskar och stormar när de omskakade kommer tillbaka till herrgården. Sedan plötsligt, mitt i natten knackar det på dörren.
Det visar sig att de är fast i limbo, en loop på tretton timmar som hela tiden slutar med att de dör igen. För att komma ur Neverworld måste de komma överens om vem som skall få överleva. De röstar så klart på sig själva varje gång och vakorna upprepas, gång efter gång. Tusentals gånger. Neverworld är en plats där tiden står stilla. Det är en klaustrofobisk, tryckande stämning och karaktärerna hanterar det på olika sätt, med alkohol eller elaka pranks på människor i verkliga världen. Snart upptäcker de att de kan förflytta sig genom tid och nu trappas spänningen upp ytterligare. Beatrice får en chans att lösa mysteriet med Jims död. Och försöka övertyga de andra om att det är hon som skall få leva.
Ingen kan lita på någon och alla har hemligheter och det är inte lätt för vare sig Beatrice eller läsaren att hänga med i alla tidsresor och loopar. Men gud, så bra det är! Det är så psykologiskt skrämmande, man kan riktigt känna paniken av att vara fast i en evighet. Och själva deckargåtan får en riktigt otäck upplösning som jag knappt kunde föreställa mig. Läs, bara läs! And, dear Marisha, please don’t keep us waiting another eternity.
Mottagen: 22 oktober 2018
Anmäl textfel
