LitteraturMagazinets recension
av Buster vill städa, Marie Oskarsson
Expressivt språkbrukande och dramatiska illustrationer
Det första som slår mig när jag läser den nya boken om Buster är det expressiva språket.
Författaren Marie Oskarsson tar för sig och delar med sig från ett perspektiv som mäter dryga 1,50 från golvet:
”Svisch och spring och spark och poff. Buster är världens bästa innebandykille med sopborsteklubba.”
Han har vaknat tidigt och bestämt sig för att städa. Mamma sover. När den gula bollen kommer fram så förvandlas sopborsten till klubba, Buster förvandlas till en innebandykille och mammas älskade vas förvandlas till skärvor.
Dramatiken är stor i den här boken, något som Lisa Kleinschmidts illustrationer understryker med önskvärd tydlighet. Här finns ett möte mellan vuxenvärlden och barnets värld, och däremellan rör sig den magiska svarta katten obehindrat i bokens illustrationer. Buster uppvisar inte samma smidighet och även mamma verkar för ett häpnadsväckande ögonblick ha svårt att ta barnets perspektiv, innan hon samlar ihop sig och tröstar.
Men återigen: Marie Oskarssons lekfulla språkbrukande lallar och trallar sig fram tillsammans med Busters gränsöverskridande upptäckarglädje. Lisa Kleinschmidts illustrationer besjälar tingen och låter leksakerna nyfiket följa Busters städiver. När dammsugaren trilskas får den huggtänder och slangen snor sig reptilliknande runt Buster. Den matta färgskalan och de dunkla rummen rör sig kring pojken innan ljuset kommer med mamma och kramen. I det perspektivet blir en grön vas betydelselös.
Mottagen: 14 augusti 2013
Anmäl textfel
