Recension
av Hemligheten på Mercy Close , Marian Keyes
Stundtals väldigt mörkt, men ljusnar på slutet!
Om man är ett fan av Marian Keyes ska man absolut läsa den här boken. Men skulle jag rekommendera den för er andra? Hm... nej.
Jag gillar inte alls att säga detta. Jag älskar Marian Keyes som författare. Den oslagbara chicklittdrottningen. Men denna gång lyser hennes depression igenom i boken.
Jag har haft lite koll på hennes privatliv genom att läsa det hon själv skrivit på sin hemsida. Där har hon då framhävt att hon inte alls mått bra periodvis. Detta kan jag se lysa igenom boken. Huvudpersonen Helene, den yngsta och sista systern hon skriver om, är nämligen deprimerad och boken är rätt mörk.
Keyes böcker har alltid fascinerat mig. Hon har en osviklig förmåga att skriva om svåra ämnen med en twist av svart humor. Drogberoende, att förlora sin make, förlossningsdepressioner, alkoholism – you name it. Hon plockar isär dessa ofattbara men vardagsnära problem och gör det från att vara ofattbart till att livet än en gång är vackert och värt att leva.
Nu till "Hemligheten på Mercy Close". Inte hennes bästa. Snarare tvärtom faktiskt. Usch jag ryser av att säga det, jag älskar ju henne! Men gott folk, hon har gjort det förut och kommer att göra det igen.
I denna bok skriver hon slutligen om Helen, den yngsta och sista systern Walsh.
Helen är en privatdetektiv. Hon har fått ett anseende och byggt upp en klientstab. Men Helen har tappat fotfästet i livet. Hon känner att hon inte har någonting att leva för, hon orkar inte med vardagens mystik, som att jobba och betala räkningar.
Boken handlar om att Helene ska vinna över depressionen och få ordning på sitt liv. Stundvis är den väldigt mörk. Men en ljuspunkt är när hon får ett saftigt uppdrag, tyvärr från sitt ex (som facebook skulle sagt, It´s complicated)hon ska hitta en försvunnen medlem av ett gammalt avdankat pojkband. De ska göra flashig reunion och mycket pengar står på spel. Helen kämpar för att hitta tillbaks till sig själv och samtidigt hitta pojkbands idolen. I samma veva försöker hon vårda sin krångliga nuvarande relation med den äldre frånskilde (tyvärr god vän med fd frun) trebarnspappan…Och försöker hålla sitt eget ex till att vara ett ex…
Jag gillade början av boken, den var i hennes gamla stil. Rolig, träffsäker. Underbart. Men resten av storyn höll inte ihop. Jagandet av pojkbandsidolen var långdraget. Det var svårt att känna sig engagerad i resten av boken, svårt att ta till sig karaktärer och hoppas att allt skulle ordna sig. Till slut struntade man i vilket.
Nej. Bättre lycka nästa gång Keyes. Jag tror på dig!
Mottagen: 4 december 2012
Anmäl textfel
