Recension
av Droppar i folkhavet, Maria Sandel
Arbetarklassdrama med både romantik och realism
Murbruk är ett vänsterinriktat förlag som givit ut böcker av Friedrich Engels, Göran Greider, Jan Myrdal med flera. Nu har de också återutgivit en gammal bortglömd klassiker: "Droppar i folkhavet" av Maria Sandel. Denna stora nyhet har nog gått många förbi, men själv råkade jag få nys om det hela via en mejlinglista jag är med på och jag blev riktigt nyfiken på denna författarinna som jag aldrig ens hört talas om.
"Droppar i folkhavet" publicerades ursprungligen 1924 och 1927 tyckte Biblioteksbladet att den passar bra för “omdömesgilla läsare” men de beskrev den också med orden: “Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.” Vad är det då som beskrivs och som skulle kunna vara så skadligt för någon utan bildning? I centrum för berättelsen står Gerda, en ung fabriksarbeterska som luras att inleda ett Stockholmsäktenskap med Ulrik Isberg. De hyr ett rum och Gerda blir med barn, men han har i själva verket inlett förhållandet bara för att han fått för sig att Gerda är hans brors fästmö. När han inser att det hela var en missbedömning och att brodern inte bryr sig ett dyft om att han förfört Gerda lämnar han henne genast efter att ha tagit alla hennes pengar och dessutom lånat stora summor i hennes namn. Ulrik drar sig tillbaka till sitt liv som gatustrykare, rånare och hallick. Ensam i världen står då Gerda, barskrapad och med ett barn i magen.
Som tur är hittar Gerda människor att ty sig till – hon hyr ett rum hos en vänlig änka och blir snart som en familjemedlem hos änkan och hennes lungsjuke, alkoholiserade son. I detta alternativ till kärnfamiljen växer dottern Tora upp. På de 190 sidorna skildrar Maria Sandel dessa karaktärer och dessutom många andra vars livsöden rör vid deras. Hon lyckas ge en bild av prostitution, brottslighet, fattigdom, lesbiskhet, frikyrklighet och pedofili. Inte illa pinkat må man säga. Det är en varm berättelse som befinner sig i en dynamisk gränszon mellan “romantiska” romaner av klassiskt snitt och socialrealistiska skildringar av verkligheten. Här finns många osannolika sammanträffanden och höga ideal, men också många frammejslade detaljer ur det som var arbetarklassens vardag.
Det blir väldigt intressant att jämföra med Moa Martinson, som var en mer ojämn stilist än Maria Sandel, men som också känns mer modern i sina ämnesval. Hos Moa har de sista resterna av artonhundratalets melodramer gått förlorade, men hos Maria Sandel är de i allra högsta grad levande. Det gör "Droppar i folkhavet" otroligt intressant för en litteraturhistoriskt intresserad. Som ren läsupplevelse håller den inte ända fram – slutet blir väl sentimentalt och kommer alldeles för hastigt. Det är ändå en läsvärd, spännande och väldigt engerande bok som verkligen förtjänar att publiceras på nytt. Jag bryr mig oupphörligen om hur det går för Gerda, Ansgar, Tora och de andra. Ofta skildrar Maria Sandel dem och deras liv med sådan psykologisk skärpa och sådan nerv att jag berörs in i minsta cellkärna.
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel
