LitteraturMagazinets recension
av Mördaren ljuger inte ensam, Maria Lang
Klassisk pusseldeckare mitt i folkhemsidyllens 1950-tal
Maria Langs första deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” gavs ut fyra år efter det att andra världskriget hade avslutats. Mycket har hänt den svenska deckaren sedan dess.
Det svenska deckarundret låg långt in i framtiden när ”Mördaren ljuger inte ensam” gavs ut första gången. När den släpps i en nyutgåva våren 2013 jämförs den kanske inte längre med Agatha Christie, utan snarare med Sjöwall/Wahlöö, Mankell, Läckberg och Larsson.
”Mördaren ljuger inte ensam” är en klassisk pusseldeckare med ett antal inblandade personer på en ganska avgränsad plats. Några bekanta träffas för en trevlig helg på en ö i Bergslagen. Under den lättsamma ytan döljer det sig stora spänningar mellan deltagarna. Gamla romanser, sommarförälskelser och svartsjuka leder så småningom till mord.
Puck Ekstedt är berättare och det är också hon som hittar offret strypt under en gran. Tillsammans med den blivande fästmannen Einar deltar hon sedan i utredningen och assisterar polisen. Hennes egna teorier varvas med polisens iakttagelser för att ge läsaren ledtrådar i mordgåtan. Att Puck och Einars enda kvalifikationer som utredare består i att de känner poliskommissarien får man helt enkelt ha överseende med.
Det är knappast relevant att jämföra Langs böcker med modernare deckare då de inte följer samma kriminallitterära traditioner. I ”Mördaren ljuger inte ensam” lämnar skildringen av polisarbetet ganska mycket att önska. Kommissarien Christer Wijks sätt att utreda mordet kan knappast vara i enlighet med polisarbetet på 1940-talet.
Idag är det nästan obligatoriskt för en svensk deckarförfattare att försöka skriva så realistiskt som möjligt om polisarbete och skildra samhällsproblem. För Lang, liksom för Christie, handlar det mer om att ge läsaren en spännande gåta att lösa.
Även om man kan ifrågasätta trovärdigheten blir det charmigt att läsa om mordet i sommaridyllen. Känslor svallar och intriger tätnar. Personteckningen blir ibland så överdriven att karaktärerna mer liknar karikatyrer. Ett exempel är när snyggingen ”Jojje” Malm beskrivs som en grekisk gud som ingen kvinna kan motstå och bokens femme fatale Lil Arosander på liknande sätt får rollen som manslukerska. Jag får associationer till pappfigurerna i ”Twilight”, men Lang lyckas bättre med att ändå göra det läsvärt.
De personliga relationerna är i centrum när orsakerna till brott ska avslöjas. Stor vikt läggs vid att ge karaktärerna tydliga personligheter. Läsaren ska liksom utredarna kunna utgå från personernas bakgrund och egenskaper när fallet ska lösas. När mördaren väl avslöjas är det tydligt att det ligger psykologiska orsaker bakom. Syftet med boken visar sig trots allt vara något mer än att enbart presentera en klurig mordgåta.
Mottagen: 13 april 2013
Massor av lästips till årets stora läshelg
Glad påsk alla läsare!
Läs mer ...
Anmäl textfel
