LitteraturMagazinets recension
av Den gyllene hårnålen, Maria Gustavsdotter
Lite mer dramatik, tack!
Maria Gustavsdotter är tandläkaren som blev författare. Jag har inte läst henne tidigare, men nu blev jag nyfiken på hennes roman om Gustav Vasas dotter Cecilia, ”Den gyllene hårnålen”. Det är spännande och intressant att förflyttas till historiska epoker och miljöer. Men denna gång blir jag lite besviken. Författaren hade kunnat utvinna mer av känslor och dramatik.
I ett efterord skriver Gustavsdotter att hon undrat över vem prinsessan Cecilia var allt sedan hon läste om det så kallade Vadstenabullret. Det var en händelse som utspelade sig på Vadstena slott natten till den 17 december 1559, då Cecilia var 19 år. I samband med sin äldre syster Katarinas giftermål med Edzard II av Ostfriesenland hade Cecilia förälskat sig i svågern Johan av Ostfriesenland. Efter en festkväll tog Cecilia emot Johan i sin sängkammare. Natten därefter blev de överraskade. Cecilias bror Erik lät fängsla Johan och ska även ha låtit kastrera honom.
Maria Gustavsdotter har skrivit en roman men också läst på. Alla vittnar om att Cecilia var slösaktig. Pengarna rann mellan fingrarna på henne. Enda möjligheten att upprätthålla det lyxiga levernet var att ta till rent brottsliga metoder som att låta kapa fartyg. Gustavsdotter ville att berättaren skulle vara kär i Cecilia. Denna berättare är Märta, ett ”oäkta” barn som på håll är släkt med Vasarna och lämnas i drottningens vård av sin mor. Det finns inget som talar för att Cecilia haft ett lesbiskt förhållande. På den tiden var det vanligt att man hade en sängkamrat av samma kön för att hålla värmen i kalla gemak.
Märta, som inte har någon motsvarighet i verkligheten, blir i ”Den gyllene hårnålen” Cecilias hovdam och förtrogna. Hon får flytta med henne mellan slott och gårdar. Lårar packas och packas upp. Det är ingen ände på beskrivningarna av vackra kläder och smycken.
En intensiv period vistas de i London vid drottning Elizabeths hov. Cecilia är då gift med markgreven Kristoffer av Baden-Rodemachern som hon fick fem barn med. Långt senare, när greven lämnat Cecilia och Sverige, förälskar hon sig i en Francesco Eraso vilken hon inleder en kort relation med. Svekfull förförare, är Märtas omdöme. Mycket tyder på att Cecilias och Märtas heta nätter inte haft samma betydelse för princessan. Märta älskar Cecilia med alla hennes brister.
När författaren nu har valt att bygga sin berättelse på detta ojämlika förhållande hade jag önskat att hon gjort mera av det. Jag hade velat hoppas och lida med Märta och oroas med henne vid de tillfällen då hennes ställning vid hovet var hotad. Skildringen blir stundtals för stillastående, då beskrivningarna dominerar över gestaltningen. Där borde förlaget varit mer behjälpligt.
De två unga kvinnorna som på omslaget ömt håller varandras händer sänder en signal om att det kan röra sig om en romance. Det är en genre av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor, har det sagts av dess företrädare. Som för en deckare är ramen given, men det är ett förhållande som ska ”lösas” i stället för ett brott. I jämförelse med historiska romaner ligger fokus i en romance alltid på kärleksrelationen. Och det ska sluta lyckligt. Riktigt så enkelt är det inte i ”Den gyllene hårnålen”. Vi rör oss nog ändå i ”finlitteraturen” trots de brister jag påvisat.
Mottagen: 19 februari 2017
Anmäl textfel
