LitteraturMagazinets recension
av Nattpappan, Maria Gripe
Tidlös vänskapsskildring
Andra barn har dagmammor. Julia har en nattpappa, även om Ulla och dom i skolan inte alls tror det.
En ung man söker sovplats. Hela det lilla rummet han hyr, inklusive sängen, är nämligen full av böcker som han behöver för att skriva sin egen bok som handlar om stenar. Han får syn på en annons i tidningen om en lindrig barnvaktssyssla; ”Ni sover medan ni arbetar – ni arbetar medan ni sover”.
Det är Julias mamma som skrivit annonsen. Julia vill inte alls ha någon barnvakt medan hennes mamma arbetar nattskift på sjukhuset. Hon har ju aldrig haft någon innan och alltid klarat sig själv. Men när hennes trötte nattpappa dyker upp med ugglan Smuggel i släptåg dröjer det inte länge förrän de blir vänner.
Julia och hennes nattpappa turas om med att berätta och skriver varannat kapitel i ”Nattpappan”. Ibland ger de olika perspektiv på samma skeende, ibland skriver de om helt skilda händelser. Hela tiden fångar Maria Gripe deras olika språk och uttryckssätt på ett angenämt sätt.
Boken gavs ut 1968 och är illustrerad av Harald Gripe. Den passar nog bäst för mellanstadiebarn, och är i likhet med de flesta av Gripes böcker varken modern eller omodern utan snarare tidlös. Även om det inte händer något särskilt dramatiskt är det en finstämd och lågmält existentiell skildring av vänskap i skenet av stearinljus, till ljudet av nattblomsmusik på grammofonskiva, och doften av vanilj. Julia och hennes nattpappa dyker även upp i två senare böcker av Maria Gripe.
Mottagen: 13 augusti 2017
Anmäl textfel
