LitteraturMagazinets recension
av Vicekonsuln, Marguerite Duras
Marguerite Duras om hur man hanterar orättvisor
Marguerite Duras återvände ständigt till Vietnam i sina romaner. I ”Vicekonsuln” från 1965 sipprar känslorna fram i små sprickor i dialogen i en berättelse om leda, orättvisor och förträngningar.
En ung kvinna från Kambodja går och går. Vart? Svar: vart som helst, bort, vilse. Hon kan inte återvända. Hon är gravid och utstött, plågad av svält och känslan av att allt hon stoppar i sig äts upp av livet hon bär på i magen. Barnet äter upp henne inifrån. Ibland äter hon jord i brist på annat.
Men egentligen sitter hon på gatan bland de leprasjuka.
Peter Morgan försöker att skriva en bok om denna tiggare som han varje dag ser genom sitt fönster. Platsen är Calcutta, Indien. Det är varmt. Palmerna ger ingen skugga och fattigdomen såväl som sjukdomen gör sig överallt påminda.
”En myllrande myrstack, tänker Peter Morgan, kväljning, skräck, gudsfruktan och smärta, smärta, tänker han.”
Mitt i allt detta myller finner vi vicekonsuln. Han är en sluten, socialt utstött, person med ett våldsamt förflutet från när han var stationerad i Lahore. Frustrationen av all smärta och elände fick honom att till slut flippa ur. Kommer han att göra det igen?
I samma slutna, vita, miljö finner vi även Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens fru, som försöker fördriva tiden, tristessen och ledan med olika kärleksaffärer hit och dit. Vicekonsuln får känslor för henne. Men han är en ö – svår, ohanterlig, utanför. I hans journal beskrivs han som ”omöjlig”.
Marguerite Duras är en av Frankrikes allra främsta författare under 1900-talet. Förra året var det hundra år sedan hon föddes i Gia Dinh i nuvarande Vietnam, en plats hon skulle komma att lämna som 19-åring för att aldrig återvända utom i sina böcker som inte sällan utspelar sig i ett hett och kolonialiserat Sydostasien.
”Vicekonsuln” är skriven 1965. Duras skulle senare komma att kalla boken för den första i hennes liv, fastän flera av hennes kanske viktigaste verk vid den tiden låg bakom henne, inte minst manuset till filmen ”Hiroshima mon amour” som regisserades av Alain Resnais.
”Vicekonsuln” är en vacker roman, skriven med en rörlighet, en poetisk nerv och puls, som bara Duras har i sitt språk. Hennes stil är omisskännlig, oefterhärmlig. Det är en hemlig roman om undertryckt leda, om orättvisor, förträngningar av grundläggande känslor och som bara sipprar igenom här och var genom små små sprickor i dialogen, i deras tankar. Det är våldsamt, sexuellt – nästan masochistiskt.
Men samtidigt är det en roman om att, mer eller mindre framgångsrikt, försöka förstå och möta andra människor – i verkligheten som i fantasin. Hur ska man hantera alla orättvisor man överallt ser omkring sig?
Mottagen: 15 april 2015
Anmäl textfel
