LitteraturMagazinets recension
av Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelser, vår egen tids värsta mardröm?
Jag läser boken i ett sträck, eller nästan så, och när det är färdigt känns det bra att stänga av. Sätta punkt för Gilead, ta en paus och gå ut i friheten. Bara andas och njuta av solens strålar, en sådan njutning som är gratis och som ingen någonsin kan ta ifrån oss.
Oss? Är jag en av Gileads kvinnor? Kan jag identifiera mig med Offred?
Kanske, det ter sig inte som någon fullkomlig omöjlighet.
Tjänarinnans berättelse är tyvärr inte något fantasifoster. Den värld som framställs som uppdiktad är speglingar och tolkningar från den riktiga världen, vår värld, grymheter som har funnits, inträffat och fortfarande existerar. I förordet till den här nya upplagan berättar Atwood hur hon skrev den här berättelsen 1984 på en tysk skrivmaskin i Västberlin, då omringat av berlinmuren. Den försiktighet och den rädsla som Atwood kunde känna av då, i järnridån, tog sina uttryck i Tjänarinnans berättelse. Hon förklarar också att allt som händer i boken någon gång inträffat i verkligheten. Och om Atwood då syftade på händelser som inträffat under andra världskriget eller betydligt längre bak i historien går det nu även att konstatera år 2018, att Tjänarinnans berättelse-r (Ja, vi borde använda plural) på intet vis ter sig som gammalmodiga, utan tvärtom genljuder av ekon från vår omedelbara samtid. Jag tänker på flyktingar, på kvinnor som hålls inspärrade och som förvägras rätten till utbildning, rätten att få röra sig fritt, existera för något annat än fortplantning. Minns hur jag, i en uppsats om japanska kvinnor i början av 2000-talet nämnde en minister som uttalat sig om kvinnor som ”umu-kikai” (födelsemaskiner), nej synen på kvinnan som fortpantningsverktyg är tyvärr inte någon helt och hållet förlegad idé.
Jag mötte egentligen Offred redan förra året med teveserien The Handmaid’s Tale och ångrar att jag inte läste boken först. Eftersom serien är så bra hade jag redan sugit i mig berättelsen. Det var svårt att skaka av sig de redan inpräntade bilderna och ansiktena som teveserien förmedlat. Men jag ville läsa Atwoods ord, höra hennes röst bakom Offred. I boken berättar Offred sin historia i jag-form. Vi går genom rum med skygglappar för ögonen. Läsarens perspektiv är således lika begränsat som Offreds, vi vandrar genom rum med vingar på huvudet, ja, eller skygglappar. Offreds värld är sluten, allt hon hör kommer från sidan om, genom viskningar. Hennes blick är riktad nedåt, mot fötterna och gräset. Där ser hon ljusstrålar och mörker strila in mellan halvstängda dörrar och fönster. Hon har så att säga förlorat rättigheten att aktivt leva och delta i världen. Berättelsen drivs framåt ur detta dunkel, läsaren får inte någon omedelbar eller tydlig uppfattning om vad det är som har hänt eftersom det även för Offred råder mycket osäkerhet och förvirring över just detta. Förändringar och maktbyten sker långsamt, knappt märkbart, och så en dag är det förbjudet för kvinnor att läsa, arbeta, eller ens inneha ett bankkonto. När vi möter Offred lever hon i ett totalt nyhetsvakuum, installerad hos ett par åt vilka hon förväntas föda ett barn. Hon existerar endast för detta ändamål. Lyckas hon inte med sin uppgift blir hon förkastad.
Tjänarinnans berättelse är förskräcklig, den är verkligen det, men den är också otroligt verklighetsförankrad och just detta, att denna dystopi som framställts under 1980-talet fortfarande kan tala med sådan trovärdighet är det allra värsta. Det blir en uppmaning till läsaren att inte ta demokrati och yttrandefrihet som något självklart. Det går inte att förnöjsamt slumra in i någon bekväm vardagslunk så länge frihet och mänskliga rättigheter inte är alla förunnat. Atwood vill säga oss detta: värna om miljön, värna om människan och kämpa aktivt för allas lika värde och frihet.
Mottagen: 28 januari 2018
Anmäl textfel
