LitteraturMagazinets recension
av Oryx och Crake, Margaret Atwood
Lysande när Atwood framtidsspekulerar
Margaret Atwood är utan tvekan en av vår tids stora författare. Den här veckan har LitteraturMagazinets Sandra Sandström läst “Oryx och Crake”, den första boken i en serie om tre.
Människan som kallar sig Snöman är den enda av sitt slag. Han håller till i ett träd, där han kan vara ifred från kringstrykande varjundar och förvildade bjunkar. Försvagad och utmattad, med bara ett lakan svept om kroppen försöker han uthärda den tropiska värmen. Spridda spår av civilisationen väcker minnen till liv och han återupplever åren som föregick apokalypsen.
Som barn till två framstående forskare har han vuxit upp inom ett företagsresevat där han aldrig lidit brist på förnödenheter. I reservatet fanns skola, shoppinggalleria, golfbana och sjukhus – allt omgivet av höga murar bevakade av CorpSeCorp. Utan tillstånd släpptes folk varken in eller ut. Utanför finns plebsområden, spännande men hotfulla. Där bor de mindre lyckligt lottade, konsumenterna. Föräldragenerationen minns fortfarande New York innan det blev New New York, minns att man kunde flyga fritt över hela värden, att hamburgarrestaurangerna serverade riktigt kött. Alla bodde i plebsområdena då.
När boken kom ville Atwod inte kännas vid science-fictionstämpeln. Det är inte heller i första hand de vetenskapliga landvinningarna som står i centrum. Snöman, som aldrig varit särskilt framgångsrik i något han tagit sig för, skildras med fullständig inlevelse. Jämfört med Oryx och Crake, hans livs kärlek och hans bästa vän, är han i det närmaste en antihjälte, en helt vanlig människa.
Han framstår som ännu mer mänsklig vid sidan av crakerianerna, vännen Crakes skapelse. Crakerianerna är genmodifierade människor som livnär sig på blad och rötter, som tål den starka solen, inte begriper sig på ägande, girighet, svartsjuka, sexuellt våld, rasism, religion och blodslinjer. Crake har raderat ut de mänskliga egenskaper som gett upphov till krig och osämja.
En varningens finger lyfts kanske mot maktförskjutning till storföretag, klassklyftor, skapade behov och drömmar om evig ungdom och skönhet men "Oryx och Crake" är ingen mästrande bok. Det är få böcker jag saknar när jag läst ut dem, men "Oryx och Crake" vill jag faktiskt omedelbart läsa en gång till, på en gång. Exakt så bra är språket, exakt så bra är boken.
Mottagen: 21 januari 2018
Anmäl textfel
