LitteraturMagazinets recension
av Kattöga, Margaret Atwood
Atwood om vänskap på liv och död
Jag tyckte länge att Doris Lessing borde få Nobelpriset och så blev det. Då började jag längta efter att Margaret Atwood skulle få priset men istället tilldelades hennes vän och kollega Alice Munro det för sin enastående novellkonst. Nu har Margaret Atwood åter blivit aktuell i och med filmatiseringen av "Tjänarinnans berättelse", utgiven för över trettio år sedan, och den nyligen översatta romanen "Häxyngel".
Min första bekantskap med Margaret Atwood var med debuten "Den ätbara kvinnan" men "Kattöga" har gjort ett större intryck. "Kattöga" är ett av få verk jag läst från pärm till pärm mer än en gång.
I "Kattöga" fyller Elaine, bokens protagonist, åtta år och helvetet börjar: "Jag önskar mig några kamrater, kamrater som ska vara flickor. Flickkamrater. Jag vet att det finns, för det har jag läst om i böcker, men jag har aldrig haft några flickkamrater för jag har aldrig varit på samma plats tillräckligt länge."
Varken bokens handling eller dess uppbyggnad är särskilt exceptionell. Vad som istället utmärker romanen är den skicklighet med vilken Margaret Atwood skriver fram livsödena och relationerna. Vi får följa den kanadensiska konstnären Elaine som i medelåldern återvänder till sin barndoms stad och påminns om allt som varit. Hon förbereder sig för en retrospektiv utställning och undrar om Cordelia, som hon för längesedan tappade kontakten med, kommer att dyka upp. Kanske vet Cordelia inte ens om att Elaine är tillbaka.
Stora känslor och livsavgörande händelser göms mitt i det vardagliga; barns grymhet, tonåringars gränsöverskridande, unga vuxnas försök att rota sig, uppbrott, svek, medelålderns förluster och, mot alla odds, sisu. Relationerna i Kattöga utvecklas och förändras, jämvikten förskjuts och tippar över ända, fiender blir bundsförvanter, vinnare förlorar och förlorare tar revansch.
I "Doc.no15 Manus", en antologi om att skriva, berättar Margaret Atwood om hur det kom sig att hon blev författare. Mycket från Margaret Atwoods eget tidiga liv går att känna igen från barndomsskildringarna och villkoren i den här fantastiska och klarsynta romanen. Miljön speglar ett Kanada strax efter andra världskriget fram till åttiotalet.
Relationen mellan Cordelia och Elaine å andra sidan är allmängiltig och skulle kunna utspela sig var och när som helst. Vemodet dröjer kvar långt efter att boken lästs ut.
Mottagen: 2 februari 2018
Anmäl textfel
