Recension
av Berg har inga rötter, Manne Fagerlind
Ömsint berättelse om Alzheimers sjukdom
Manne Fagerlind är en ung författartalang som skriver om livet med Alzheimers sjukdom i sin debutbok. Det kan inte vara lätt, för vem vet hur det egentligen är om man inte själv varit där. Jag önskar att det vore som i Fagerlinds roman, då vore Alzheimers inte så skrämmande, men inom mig tror jag att det är betydligt värre för den drabbade.
Lars Roslund har gått i pension, han ser med grämelse tillbaka på ett misslyckat arbetsliv som konstvetare och skyller även misslyckandet som familjefar på sin hatade chef, Carl-Johan Broman. Han ska minsann visa honom och har därför börjat skriva en deckare, han ska visa att han visst duger till något. Samtidigt märker han att han börjar glömma saker och ting. Det börjar redan när han vaknar, vilken dag kan det vara i dag och vad gjorde han i går? Han får riktig anstränga sig för att komma ihåg.
Lars har två barn, Mats och Markus. Mats besöker honom, men Markus kommer inte gärna. Hans fru Olga har sedan länge lämnat honom för en annan man. Han är i dag en ensam man.
Lars ser museichefen Carl-Johan Bromans dödsannons i tidningen och läser hans eftermäle. Lars bitterhet blommar upp, han känner sig ännu en gång sviken, nu kom ju Broman undan och nu kan Lars inte längre få revansch. De översvallande goda orden som står om museichefen i DN retar honom och börjar skriva för sin egen skull om hur det var, arbetslivet och familjelivet. Just den delen i boken, Lars envisa stelbenthet och samarbetssvårigheter i arbetslivet tycker jag är lite för långt och detaljerat, det drar ner helhetsintrycket av boken.
Lars sjukdom fortskrider och det är intressant och sorgligt att följa hans förfall. Skildringen av hur sjukdomen utvecklas är briljant. När en människas minnen försvinner - vad är vi då? Boken väcker många tankar och när Lars försöker komma ihåg, så kommer han ihåg saker som inte har hänt. Hur kan det ske? Är det hans lagrade önskningar om hur vissa situationer i livet skulle ha hanterats, som nu dyker upp som minnen?
Boken är allvarsam, men ändå väldigt lätt att läsa. Jag hoppas och tror att den kan underlätta för människor i allmänhet och anhöriga att förstå den seniles problem och nojor. Det är en lovande debut och jag gärna läser fler böcker av Manne Fagerlind.
Mottagen: 21 april 2012
Anmäl textfel
