Recension av Is och vatten, vatten och is, Majgull Axelsson
Majgull guidar läsaren vidare
Boken ser ganska så intetsägande ut men det kan jag lova att det är den inte. Så fort jag har läst ett fåtal sidor är jag fast och kommer inte loss. Majgull Axelsson är som känt en otroligt duktig författare och hon visar det även i den här boken, ’’Is och vatten vatten och is’’. Det är endast under ett fåtal gånger som mitt intresse för boken släpper men det kommer snabbt tillbaka.
Boken handlar om flera olika karaktärer under flera olika årtionden. Men framförallt handlar det om Susanne. Det hela börjar i nutid, där Susanne färdas på polarforskningsfartyget Oden, ständigt omgiven av vackra och nästan magiska islandskap. Men det är någonting från det förflutna som göms under ytan och någon därifrån som lämnar hotfulla meddelanden i Susannes hytt.
Men Majgull guidar läsaren snyggt vidare till 60-talet. Susanne är ung och lever i skuggan av sin bror Björn som är popsångare i ett band och mamma Elsies favorit. Vi får även följa Elsie som ung och hennes syster Inez. Två tvillingsystrar som växer ifrån varandra mer och mer och slutligen skiljs åt när Inez blir gravid. Hon vill inte behålla barnet men det vill Elsie, och döper barnet till Björn.
Karaktärernas olika kapitel i boken har professionellt uppbyggd kontrast mot varandra som gör att jag inte ledsnar på någon av dem. Dessutom anser jag alla karaktärer vara trovärdigt uppbyggda, alla har sina plus och minus sidor och deras tankegångar och handlingssätt är igenkänningsbara.
Det märks genom hela boken att Majgull är en skicklig författare. Miljöerna känns verkliga och hon varvar snyggt olika karaktärers historia. De olika årtalen som boken presenterar skildras dock inte på ett sådant sätt som gör att läsaren förstår vilket årtal det är utan får fundera på saken en stund. Ibland avslutar hon även några kapitel allt för hastigt och inte alla karaktärer får ett riktigt ordentligt slut.
Men Majgull lyckas skriva om de annars uttjatade syskonrelationerna på ett nytt och spännande sätt. Boken har sina vändningar här och var som håller liv i den genom hela läsningen. Men för mig är ändå höjdpunkten när Susanne står på fartyget och blickar ut över islandskapet. Det får mig nästan att rysa och den minst båt-optimistiska människan att vilja hoppa på nästa polarforskningsfartyg.
Mottagen: 16 januari 2012
Anmäl textfel