LitteraturMagazinets recension
av Binas historia, Maja Lunde
Sammanflätad dystopi, historisk roman och nutida familjedrama om människor och deras bin
Den moderna civilisationen är helt beroende av pollinering. När bina dör ut rasar samhället samman. Maja Lunde gör tre nedslag i sin ”Binas historia” som avlöser varandra växelvis genom boken: Ett från den moderna biodlingens barndom i artonhundratalets England, ett vid den globala bidödens inledning, 2007 i Ohio, USA, och slutligen i det framtida söndertrasade Kina i en värld utan bin. I alla tre berättelserna kämpar huvudpersonerna för ett värdigt liv och en bättre framtid, medan katastrofen hotar bakom hörnet.
Genom tre gripande människoöden i skilda tider tar Lunde upp ett brännande aktuellt hot mot vårt sätt att leva. I dåtiden återhämtar sig den avdankade naturforskaren William från sin djupa depression när hans lidelse för en förbättrad bikupa väcks. I nutid vill George inget hellre än att kunna lämna över familjens bigård till sin akademiskt lagde son, men han når inte fram. Och ryktet om döda bin och tomma kupor kommer tätare och tätare. Långt in i framtiden kämpar Tao för att ge sin son ett bättre liv än som penselpollinerare från åtta års ålder, uppflugen i äppelodlingarnas trädkronor vareviga dag i ett hårt men kort liv.
Binas massdöd är redan ett faktum i stora delar av vår värld. Den delen av romanen är skrämmande sann och bildar Lundes utgångspunkt. Är det redan för sent att rädda våra bin och med dem vår framtid? Det är ett blott alltför realistiskt scenario Lunde målar upp. Hon baserar sig på fakta och rimliga antaganden när hon levandegör det globala sammanbrottet. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att hon erbjuder en svag strimma hopp – men om jag tolkar henne rätt kräver den strukturella åtgärder på ett helt annat plan än vad som diskuteras i dag, när olika miljögifter och parasiter identifieras som möjliga orsaker.
Om den hotande miljökatastrofen som utplånar alla bin utgör romanens scenografi så bygger intrigen helt på mänskliga relationer. Lundes skarpa blick för familjeförhållanden och vardagliga påfrestningar firar stora triumfer i precisa dialoger, engagerande gestaltning och en god känsla för de tre tidsplanen. Jag grips gång på gång av medlidande i familjernas strävan och utsatta situationer. Medan både William i England och George i Amerika sakta men säkert vandrar mot en slags undergång, drabbas Tao redan tidigt av sin egen personliga katastrof och resten av hennes historia ägnas åt hennes sorg och rastlösa sökande efter svar.
Arvet mellan generationer, såväl materiellt, biologiskt och intellektuellt, går igen i alla tre berättelserna, som mer och mer hänger samman ju längre jag läser. Förhållandena mellan far och son, mor och son, far och dotter står i skarpt fokus och bär skildringen framåt i kärnfulla kapitel späckade av outtalade känslor och konflikter under ytan som klarnar allt eftersom intrigen tätnar.
Jag pusslar ihop ett budskap från de tre sammanflätade historierna. Vi är lika bin i vårt känsliga civilisationsbygge. När kraven ökar, minskar marginalerna till vad samhället mäktar med. Ett otal orsaker kan utgöra tuvan som ohjälpligt stjälper det stora lasset. Och då vittrar empatin, förmågan att upprätthålla hyggliga levnadsförhållanden, kraften och resurserna att ta hand om varandra. I Lundes ögon går vi en mörk framtid till mötes.
Den skickligt vävda historien manar till eftertanke men kanske framför allt handling! Vad gör vi mot vår jord, hur bygger vi våra samhällen och hur lever vi våra liv? Någonstans här finns svaren som kanske räddar både oss själva och världens bin.
Mottagen: 27 november 2016
Anmäl textfel
