Jag talar till de döda - Inbunden
Finns i lager,
172 kr
|
Jag talar till de döda
Av Magnus William-Olsson
Bok- presentation: |
Jag talar till de döda |
Författar- presentation: |
Magnus William-Olsson |
Inbunden
Finns i lager,
172 kr
|
»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«
I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I sin nya bok, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.
Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om
svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats- mellan de döda och de levande, mellan då och nu.
I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
"Bokens stora anspråk balanseras föredömligt av det lätta anslaget, av den hanterliga, kondenserade formen. Orden är som buljongtärningar, de sväller först i läsakten." Daniel Sandström, Sydsvenskan "Jag lovar att detta är en bok som kan få den stendöde att kvickna till. Det är 92 små sidor saklig, skimrande, personlig prosa, som hela tiden väcker och utmanar läsarens minnen." Ulrika Knutson, Kulturnytt
Utgåvor
»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«
I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I sin nya bok, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.
Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om
svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats- mellan de döda och de levande, mellan då och nu.
I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«
I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I sin nya bok, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.
Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om
svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats- mellan de döda och de levande, mellan då och nu.
I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
"Bokens stora anspråk balanseras föredömligt av det lätta anslaget, av den hanterliga, kondenserade formen. Orden är som buljongtärningar, de sväller först i läsakten." Daniel Sandström, Sydsvenskan
"Jag lovar att detta är en bok som kan få den stendöde att kvickna till. Det är 92 små sidor saklig, skimrande, personlig prosa, som hela tiden väcker och utmanar läsarens minnen." Ulrika Knutson, Kulturnytt
»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«
I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I den efterföljande boken, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.
Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan då och nu.
I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«
I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I den efterföljande boken, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.
Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan då och nu.
I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.
"Bokens stora anspråk balanseras föredömligt av det lätta anslaget, av den hanterliga, kondenserade formen. Orden är som buljongtärningar, de sväller först i läsakten." Daniel Sandström, Sydsvenskan
"Jag lovar att detta är en bok som kan få den stendöde att kvickna till. Det är 92 små sidor saklig, skimrande, personlig prosa, som hela tiden väcker och utmanar läsarens minnen." Ulrika Knutson, Kulturnytt
Omslagsformgivare: Annika Lyth
Bok: 20799
Anmäl textfel