LitteraturMagazinets recension
av Elefantens fot, Madeleine Hessérus
Tjernobyl tur och retur
I år är det 30 år sedan Tjernobylolyckan. Med "Elefantens fot" har Madeleine Hessérus åstadkommit en sällsynt välkomponerad historia om växelverkan mellan människa och natur, kryddad med både förlust och kärlek.
Elefantens fot – formationen av stelnad härdsmälta i källaren under kärnkraftverket Tjernobyls fjärde reaktor som exploderade 26 april 1986 – omges av en förbjuden zon på tre mils radie till vilken bara forskare och militär har tillträde (nutidens guidade turistutflykter går till utvalda, säkra ställen). Zonen kommer att förbli obeboelig för människor under all överskådlig framtid.
Utanför verklighetens förbjudna zon ligger romanens forskningsanläggning, Centret. Centret framställs som en isolerad inrättning och utgör det nav som handlingen kretsar kring. Under den androgyna chefen Susan arbetar ett sammansvetsat forskarteam bestående av Andrej och Jean Luc, tystlåtne Lev, genialiska Olga och plikttrogne Grigorij, med undersökningar om hur katastrofen påverkar flora och fauna. Det är där Katarina, en ung svensk biolog, hamnar en tid efter olyckan.
Centret sjuder av samarbete och rivalitet och blir något av ett gränssamhälle i miniatyr, en smältdegel för skilda mentaliteter och världsbilder då öst och väst sammanstrålar. Hessérus har öga för gruppdynamik och psykosociala processer. Såväl personer som mellanmänskliga relationer beskrivs inlevelsefullt och trovärdigt. Utöver passionen för sin forskning inleder Katarina även ett Ester Nilsson-präglat förhållande som i likhet med radioaktivt sönderfall varken går att hejda eller påskynda:
(...) jag visste bara att det vi påbörjat inte kunde avbrytas, inte av någonting och att jag därför inte kunde bry mig om vad det fick för konsekvenser.
I den förbjudna zonen råder en lokal, total postapokalyps som på ytan verkar i det närmaste idyllisk och grönskande, ett paradis för vilda djur. I utrymda byar och överväxta städer lever rådjur, vargar, rovfåglar, svarta storkar och vildsvin. Där finns också gamla vägar, åkrar, sjöar, skog, träsk och floder. Men inga människor. I spökstaden Pripjat häckar pilgrimsfalkarna på de fallfärdiga höghusens balkonger. Naturen har återerövrat landskapet:
Grönskan höljde gator och hus i lövverk och utplånade ibland hela kvarter. Träd hade promenerat in genom husens portar och växte nu inne i lägenheterna, och de vinkade självmedvetet till oss med långa släpande grenar genom fönstren.
Farorna är av det osynliga, lömska, slaget. Sönderfall och joniserande strålning som hotar att splittra kroppens molekyler. Under jorden ligger maskiner, kontaminerade och oanvändbara, som begravts av andra maskiner. Zonen agerar både kyrkogård och drivhus. Stämningen är dock inte dystopisk och med Katarinas vetenskapliga förhållningssätt blir även personliga katastrofer hanterbara.
Att händelseförloppen är ganska odramatiska gör dem inte mindre intressanta. Hessérus ger i ett nedskruvat tempo plats åt varje tänkbar känsla, stämning och förnimmelse, vilket hon behärskar och förmedlar med fingertoppskänsla – språket är levande och helt fantastiskt! – och det är upp till läsaren att begrunda det ironiska i att människan i sin strävan mot det fulländade samhället frambringat en plats som hon själv inte kan bebo.
Mottagen: 13 april 2016
Anmäl textfel
