LitteraturMagazinets recension
av Samarbete med fluga, Lydia Davis
Novellsamling som koketterar med sin svartsyn
Sekwa förlag har för mig blivit synonymt med förstklassig litteratur. Nischade på samtida franskspråkiga kvinnor – smalt så det förslår – har man publicerat bok efter bok av fantastiska författare. När förlaget nu gör en avstickare från sin huvudfåra och tar in den amerikanska Lydia Davis önskar man att de hade förblivit vid sin läst.
Davis noveller kan bestå av några ord. Eller sextio sidor. Vissa noveller känns som skrivövningar: “skriv vad som faller dig in under fem minuter”. Lika prestigelöst som det kan vara att skriva dem, lika ointressanta är sådana övningar i allmänhet att läsa.
Texterna är torra, distanserade och svartsynta; alltihop egenskaper jag uppskattar. Men i "Samarbete med fluga" paras dessa egenskaper med navelskådande och avkomman blir steril.
Det finns något upplyftande i att, som Davis ofta gör, beskriva händelser och situationer utan poäng. Ibland lyckas hon också blåsa liv i det. Men den största delen av läsningen lämnar mig oberörd. Den där distansen hon har tröttar mig, den gör mig uttråkad. För den håller allt på en armlängds avstånd, som en rädd människa. Och den vänder varje hopp och varje ljusning till sin motsats. Som när någon kommer fram under en fest och talar illa om allt och alla – men allra mest om sig själv. Att kokettera med sin svartsyn är ett säkert sömnpiller.
Mottagen: 6 augusti 2012
Anmäl textfel
