LitteraturMagazinets recension av Dagar utan hunger, Lou Delvig
Alltför svalt om anorexi
Delphine de Vigans självbiografiskt färgade debutbok, ”Dagar utan hunger”, handlar om en ung kvinnas kamp mot anorexi. Bara nitton år gammal går hon ner sig i självsvälten så totalt att hon balanserar på dödens gräns och upplever att hon lever i ett kylskåp där allting är så nedfruset att det bara är hennes fysiska tillstånd som smärtar, inte känslor eller minnen. Dock lyckas en läkare nå fram till henne och övertala henne om att låta sig läggas in.
Boken skildrar sjukhusvistelsen, tre månader lång, med allt vad den innebär av sondmatning, medpatienter och monotoni.
Det här är helt klart en inkännande och lågmäld skildring, tyvärr på ett alltför beskrivande, inte särskilt gestaltande språk. Men den mest besvärande omständigheten är att det har skrivits många böcker tidigare om ätstörningar, och att de Vigans bok alltför lite sticker ut i den bokfloran. Som första boken i genren kan den säkert ge en hel del, men om man redan har läst ett par böcker om unga självsvältande kvinnor är det här bara samma sak en gång till.
Om vi går tillbaka till en bok skriven på de Vigans modersmål redan 1978 – Valérie Valères ”Mig lurar ni inte!” – så skildrar den ett sjukdomsförlopp med mycket mera känsla. I de Vigans bok saknas den ilska som bär upp Valeres berättelse och en sådan ilska är självklart ingen nödvändig ingrediens, men jag önskar mig ändå något mer. Något som kommer närmre. Något som färgar av sig, tränger sig på, kräver min uppmärksamet.
Boken självbiografiska drag tror jag defintivit har bidragit till dess kvaliteter – djup kunskap om tillståndet till exempel. Men samtidigt kan det den egna erfarenheten säkert också ha bidragit till en svårighet att gå mer på djupet, gestalta och utveckla. Boken blir en ganska stillastående berättelse och de mörka djup som ändå antyds är snabbt förbihastade, något som säkert kan hänga ihop med en svårighet att ge sig hän åt berättandet för att det känns hotfullt och personligt.
de Vigans bok blir, trots sin estetiska ambition, alltför sval och lätt att skaka av sig. Säkerligen är det författarinnans ambition att ge berättarrösten denna likgiltiga mildhet, men en skildring av dödens gränsland och mentala träskmarker borde kunna bjuda på mer.
Mottagen: 2 juli 2012
Anmäl textfel