LitteraturMagazinets recension av Tro på tomten, Lotta Olsson
Mysig julkalenderbok att läsa högt – med 24 kapitel
Lotta Olsson har skrivit en fiinurlig bok om att tro – som helt vänder på tomtebegreppet. Boken är uppdelad i 24 kapitel och kan läsas ända fram till jul.
Julen nalkas och alla längtar efter den första snön, efter att få hänga upp den första stjärnan, börja baka och pynta. Men julen vill inte riktigt infinna sig, det verkar nästan som om någon försöker sabotera alltihop. De vuxna kallar det för en slump men barnen börjar misstänka något värre.
I Annanvärlden, på andra sidan speglarna, bor de väsen vi tror på, alltifrån gudar till garderobsmonster. Även jultomten bor där men han börjar bli rädd att han håller på att försvinna, han har nämligen halkat ner till plats 2371 i den senaste kvartalsrapporten över vilka vi tror på. Och tror vi inte på tomten så blir det ingen jul. Han bestämmer sig för att sabotera alla försök till julstämning i människornas värld och trollet Skrufs, som till en början bara kan se på med fasa inser att han måste rädda julen. Han bestämmer sig för att ta hjälp av Tilda och tillsammans måste de få alla barn att börja tro på tomten igen innan det är för sent. Men hur?
Efter en svag början där många röster blandas och man inte vet vilka varelser som finns andra sidan spegeln drar det iväg på ett skrämmande äventyr. För även om vi sällan lämnar det gröna huset på Vidargatan så blir det skrämmande när hyacinterna välts ner från fönstret, chokladkalendrarna gapar tomma och Jesus i krubban ersätts med ett skelett.
Jag gillar hur författaren Lotta Olsson inte bara frångår den vanliga berättelsen om jultomten utan dessutom gör en grej av det. Här får tomten själv berätta att det är människorna med alla sina filmer och böcker som hittat på att han har renar och nissar och kommer med paket genom skorstenen, fast alla vet att det är föräldrarna som köper paketen och en utklädd granne som delar ut dem. Hans verkliga uppgift är att se till att julen blir av; se till att det snöar, att adventsljusstakar funkar, att granarna behåller sina barr och lussebullarna smakar som de ska. Allt det där som är julen men som inte kan köpas och läggas under granen. Men för att det ska funka måste vi måste tro på tomten och det är just det människorna har slutat göra. Det här är en välkommen frisk fläkt
Jag älskar att Tildas pappa tillåts vara hemmaputtrig och jultokig och att Gud är en kvinna med långt rött hår och kraftfull stämma. Skrufs går naturligtvis inte att tycka illa om men jultomten, eller JT som han kallas av sina vänner, är fruktansvärt osympatisk större delen av boken, men man får också en förståelse för varför. Det är en stor bok med guldrygg och varma färger. Illustratören Benjamin Chaud kan konsten att göra detaljrika bilder utan att det blir för plottrigt; han väljer att ge parkettgolvet, kläderna och gardinerna mönster och struktur men håller andra föremål och bakgrunder renare. Även ansiktena är enkla och ljusa med de stora uttrycksfulla ögonen jag alltid förknippar med Chaud, ansikten som är lätta att läsa av för de mindre barnen.
Förlaget anger en läsålder på 3-6 år men jag vill hellre se den här boken i klassrummen på låg- och till och med mellanstadiet. Det är en perfekt julkalenderbok (24 kapitel) att läsa högt ur och skratta och förfasas åt tillsammans. Kapitlen är korta och berättelsen medryckande och den uppehåller sig inte nämnvärt vid kristen tro utan handlar om troende i allmänhet på ett mycket finurligt sätt.
Erika Wallman
Mottagen: 28 november 2013
Anmäl textfel