LitteraturMagazinets recension
av Konungarnas tillbedjan, Lotta Lotass
Det lyriska språket skymmer konungarna
Ingen julkrubba utan de tre vise männen. I Lotta Lotass senast utkomna bok "Konungarnas tillbedjan" vankar de tre konungarna runt i sina riken, tyngda av sitt ämbete och längtande efter avlösning.
Språket är rytmisk, klangfull lyrisk prosa. När stjärnan dyker upp, obeskrivligt ljus och dånande, i bokens inledning verkar språket rentav hindras i sin framfart, det drivs obönhörligt framåt av sin egen kraft men hålls ändå kvar på stället, tvingas beskriva det samma om och om igen. Det är en kavalkad av ålderdomliga, dialektala, glömda ord, i sig en njutning men ibland för mycket av det goda.
Sedan möter vi konungarna. En efter en, namnlösa bara som konungar vars mantelfärg skiljer dem åt. De möter alla budet om stjärnans slutliga ankomst med lättnad, de väntar på förlösning ur sina egna personliga bojor. Utan att se sig om följer de stjärnans väg. Varje konung kännetecknas utöver sin mantelfärg också med var sin fågel, var sitt träd och var sin växt. Varför dessa tas in i berättelsen är oklart, de korta styckena tillför varken figurerna eller berättelsen något, utom ord.
Att måla med ord är vanskligt. En lyrisk prosa utan innehåll är kanske angenämare läsning än ”vanlig” prosa, men till virtuositet hör känsla. Jag hittar ingen i "Konungarnas tillbedjan" . I upploppet, klimax, där änglarna stiger ner från himlen, fruktansvärda att skåda, räcker inte språket riktigt ända fram, det har redan tömt sig på stjärnan vars ljus slet revor i marken, vars ljus dånade - det bombastiska i änglascenen blir ironiskt.
Kanske har Lotass därför sett sig nödgad att svalka av det hela med ett slags efterord. Hon kallar det epifania, trettondagen, där en fjärde konung dyker upp. Även han har följt stjärnans bud, men uppehölls på vägen av barmhärtighetshandlingar och kommer för sent, stallet är övergivet. Vad gör detta efterord med huvudtexten? De tre konungarna som kom i tid att betyga jesusbarnet sin vördnad, som överräckte sina gåvor och prisade hans storhet, drog sedan åstad och förenades som tre bröder, för ”Med vem utom er kunde jag tala om det starka ljuset? Med vem utom er kunde jag tala om den långa resan?” Deras ärebetygelser framstår genom den fjärde konungens osjälviska uppoffringar som meningslösa, själviska. Men jag är inte säker på att Lotass menar detta när hon skriver, språket i huvuddelen är allvarligt och motsätter sig en sådan tolkning.
Och trots det vackra språket, trots orden som pumpar texten framåt, så berättar historien om de tre konungarna inget. Varför har hon skrivit om detta? Varför ger sig just dessa tre ut att följa stjärnans bud? Inget är tvivel, inget spricker. "Konungarnas tillbedjan" är Matteusevangeliet i extended version. Lotass verkar inte nyfiken på de tre konungarna, vill bara med egna ord beskriva händelsen. "Konungarnas tillbedjan" ger inte den knäböjande trion någon berättelse. De förblir historielösa träfigurer, fjättrade vid sin julkrubba.
Mottagen: 3 november 2012
Anmäl textfel
