LitteraturMagazinets recension
av Passageraren, Lisa Lutz
En blodig pusselthriller
När Tanya Dubois man faller så illa i trappan att han dör tar Tanya kontanterna och bilen och lämnar Waterloo, Wisconsin utan att kontakta polisen. Det blir startskottet för en blodig roadtrip genom sömniga amerikanska småstäder.
Hon byter bil och färgar håret. Med ett falskt pass på fickan lämnar hon livet som Tanya Dubois bakom sig och kör vidare som Amelia Keen. I Austin, Texas, träffar hon bartendern Blue som är ett strategiskt geni – både hjälte och antihjälte. Hon berättar hela sin historia för Blue och Blue bestämmer sig för att hjälpa henne.
Det är flera saker med "Passageraren" som jag gillar. Dels finns det en osentimental slags råhet som förefaller nästan otidsenlig då författaren varken fördjupar sig i makabra detaljer eller dröjer sig kvar i breda känsloregister. Män skjuts ihjäl, kroppar begravs i skogen, inbrott begås och huvudpersonen gillrar apachefällor ute i vildmarken. Det raka pang på-berättandet får mig att tänka på äldre äventyrsromaner, dock är det tyvärr något nästan mekaniskt över figurernas agerande. Jag gillar miljöerna med sjabbiga motell och små krypin på ställen som sällan blir omskrivna. Jag gillar också huvudpersonens självständighet och anpassning till den förtvivlade situation hon befinner sig i utan giltiga papper.
"Att inte ha något namn är riskabelt. Begår man ett enda misstag kan någon upptäcka att man inte är någon, och till slut tar de reda på vem man verkligen är."
Tempot är högt, nästan hetsigt, när huvudpersonen betar sig igenom identitet efter identitet, ständigt på flykt och med alltför lite pengar tillhands. Det dröjer ändå innan jag riktigt fastnar för storyn, som alltså är en väldigt blodig rövarhistoria, och jag tycker att huvudpersonen är lite svår att greppa. Glimtar av det förflutna genom mejlkonversationer mellan en Jo och en Ryan gör boken till en pusselthriller. Jag önskar bara att läsningen hade engagerat mig mer, för själva upplösningen är inte alls särskilt tokig när den kommer. När jag tänker efter är det faktiskt så att jag gillar "Passageraren" bättre som utläst.
Mottagen: 4 april 2018
Anmäl textfel
