Recension
av Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwald
Gediget om den rasistiska ideologins framfart på nätet
Lisa Bjurwald bjuder inte precis in till en mysig stund i läshörnan. Det finns något obönhörligt i temat. Ett obekvämt ljud i örat som inte försvinner, som gnisslar tills trummhinnan spricker.
I "Skrivbordskrigarna" får vi en inblick i ett rasistiskt Europa på frammarsch och det känns som om läsningen sker på en hård och sliten stolkant.
Det här är inte fiktion i någon bemärkelse, utan en avskalad bild av en värld som under det gångna året fått mer och mer fokus i media på grund av politiska snedtramp och väl tilltagna friheter i bloggar, forum och twitterinlägg.
Berättelsen om den rasistiska ideologins framfart på nätet är en resa genom ett obehagligt och hatiskt landskap. Det är mötet med en radikaliserad och ändå i stort förbisedd rörelse vars budskap givit röst åt främlingsfientlighet, islamofobi och våldsromantik. Vi får en bild av ett löst sammanhängande och svåråtkomligt nätverk av individer och grupperingar som genom internet propagerar mot och förvränger fakta kring frågor om mångkuluralism, invandringspolitik, segregering, religion och yttrandefrihet. Det är en hatkultur som lever och frodas på nätet, samma ideologier och tankar som fick ett ödesdigert ansikte genom Anders Behring Breivik.
Bjurwalds bok är ingen skönlitterär text, den rör sig hela tiden inom journalistikens ramar, och hon har gjort ett gediget arbete. Temat berör huvudsakligen den nätaktivitet som den högerextrema rörelsen i Europa och även andra delar av världen representerar, men blir samtidigt och oundvikligen en beskrivning av rörelsen även utanför dess digitala gränser.
Det är uppenbart att Bjurwald vill belysa och problematisera den bild av rasisternas frammarsch som varit dominant de senaste åren, och hon argumenterar övertygande för internets roll i den radikaliseringsprocess som rörelsen genomgått.
Till en början känns texten spridd, som om den hänger löst och dinglar i ett rum fyllt av trådar i olika riktningar, men ju längre jag läser får jag fler och fler förankringspunkter och texten får mer substans. Det som till en början presenteras som ett ansiktslöst och generellt porträtt av nätrasisten, kopplas ständigt ihop med referenser till Breivik. Det är ett lyckat försök att ge läsaren en bild av hur en person – trots en förhållandevis isolerad tillvaro – kan skapa sig ett nätverk av kontakter och radikaliseras till den grad att den enda lösningen blir ett fruktansvärt massmord i ideologins namn.
Bjurwald är inte rädd för att lyfta fram statistik, men hennes författande lutar sig inte mot det som en säkerhetslina. Det är inte enbart den hårda verkligheten i de fakta som ligger till grund för boken som gör det intressant. Det är också något annat som rör sig bortom det definierbara, något i hennes sätt att berätta. Det engagerar och gör mig förbannad, manad att läsa vidare.
Det finns en utmaning i och kräver ett visst mod att ge ut en bok som behandlar ett problem som många kanske gärna vill sopa under mattan. Rasismen kan vara ett känsligt ämne, många rör sig i dess gränsland utan att öppet erkänna det, och i dag när Sverigedemokraterna har röstats in i den svenska riksdagen och samtidigt har partirepresentanter som är aktiva på uttalat rasistiska och islamofobiska nätsidor och dessutom fångas på film i än mindre smickrande sammanhang är det ack så aktuellt.
Bjurwald påpekar att det pågår en legitimering av rasismen bland annat i nätsammanhang därför att en del av extremhögern har lämnat gatorna och trätt in i mer ”rumsrena” lokaler. Sverigedemokraterna försöker skilja sig från nynazister som Svenska Motståndsrörelsen och skapa bilden av en rationell och demokratisk politik som ”vågar” ifrågasätta invandringen.
Det är inte en munter sida av samhället som Bjurwald tar upp, men hennes bok är lättläst, flödande och framför allt viktig. I en tid då information lätt förvrängs för att tjäna manipulativa och fördomsfulla syften kan det vara bra att läsa den här typen av litterära kallduschar och stirra rasismen i vitögat. Det är hårt, det är kargt och jag sitter kvar på stolskanten långt efter att jag läst klart.
Mottagen: 28 mars 2013
Anmäl textfel
