LitteraturMagazinets recension
av Vi måste sluta ses på det här sättet, Johanna Lindbäck
Gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur suddas ut
”Vi måste sluta ses på det här sättet” är Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäcks första gemensamma roman.
Vi möter Hanna och Jens, två personer med helt olika livssituation som konstant dras till varandra. De är två varma karaktärer som jag vill läsa vidare om och känner igen mig i, men som jag tyvärr inte får veta tillräckligt mycket om. Här varvas skolmiljö med småbarnsliv – den här boken kan läsas av alla.
Hanna går sista terminen i gymnasiet och drömmer om Paris. Så fort hon tagit studenten ska de dra, hon och Märta. De ska dricka rödvin och se Eiffeltornet.
Jens är nyseparerad med en tvåårig dotter och trevar sig fram i livet som det ser ut nu. Hur ska han förhålla sig till Kajsa nu? Ska de höras varje dag eller inte alls? Hur ska han stå ut med att vara ifrån Rut varannan vecka? När Hanna och Jens möts på krogen har de ingen aning om vem den andra är, ändå går allt så enkelt. Det är som att de aldrig gjort annat än att prata och skämta. De kan väl lika gärna fortsätta prata i tunnelbanan? Och hemma hos honom över en kopp te?
Jag gillar verkligen språket som är både lättläst och enhetligt. Inte en enda gång tänker jag på att boken har två författare. Framför allt dialogen flyter på väldigt naturligt, men jag gillar också hur både Jens och Hannas tankar får breda ut sig med stora bokstäver och svengelska. Talspråk precis där det behövs. Det gör också att jag kan relatera bättre till deras känslor.
Det är nämligen också något som funkar utmärkt – dejtsituationerna. Nervositeten, alla ord som vägs på guldvåg, ett litet leende som kan få en på gott humör resten av dagen. Ironin som Hanna och Jens möts i. Det är trevande, ibland skitjobbigt och ofta fantastiskt.
Jag tycker mycket om Jens och hur mänsklig han känns. Hur han försöker omforma sin identitet, vara pappa och nyseparerad samtidigt som han träffar Hanna och blir kär på nytt. Att hela tiden ställa om mellan känslolägena i sitt varannan vecka-liv, och hur tufft det kan vara.
Jag tycker om Hanna också, hon är både en rolig och varm karaktär, men jag vill känna henne bättre. Relationen till Jens och hur den får henne att känna har jag stenkoll på. Resterande delar av Hannas liv känns dock lite diffusa. Hon längtar till Paris, ja, men varför? Hur kommer det sig att Hanna och Märta fungerar så bra ihop? Hur är relationen till föräldrarna? Till brorsan? Jag hade velat ha mer bakgrundsinformation för att förstå henne på ett djupare plan. Mer av Hanna.
Bland det bästa med den här boken är hur linjerna mellan ungdoms- och vuxenlitteratur suddas ut. Jag älskar att ena kapitlet få kliva in i skolvärlden med studenten bakom hörnet, för att i nästa uppleva småbarnsliv och det svåra med en separation. Det behöver inte vara helt olika världar, och det behöver absolut inte delas upp i olika målgrupper. Den här boken kan läsas av alla.
Mottagen: 15 september 2013
Anmäl textfel
