LitteraturMagazinets recension
av Store bror, Lionel Shriver
Lite för enkelt och banalt om det ätstörda samhället
I sin genombrottsbok "Vi måste tala om Kevin" behandlade Lionel Shriver ämnet skolskjutningar utifrån en mammas perspektiv. Nu är det fokus på mat som gäller. På ätandet som ångestdämpare. Och på syskonrelationer.
Lionel Shrivers teman är alltid brännande och intressanta. Hur mycket är man egentligen villig att offra för dem som är bundna till en med band av blod eller val?
Pandora är tämligen genomsnittlig. Hon är mellanbarnet som mest av en slump driver att framgångsrikt företag vilket Pandora är mycket noga med att påpeka kan gå omkull precis när som helst. Hon är kändisbarnet som valt att hålla fast vid ett anonymt efternamn (Halfdanarson, vilket tydligen ska vara svenskt!) hellre än att förknippas med faderns framgångar. Hon har slagit sig till ro med man och två bonusbarn i Iowa. Hon lägger helt enkelt väldigt stor vikt vid att inte förhäva sig.
Maken Fletcher har snöat in på hälsa och ägnar sin tid åt oändliga cykelturer samt att avstå från onyttig (med andra ord, god) mat. Pandora å sin sida har lagt på sig lika många kilo som maken har gått ner och lider över att inte känna igen sig själv i spegeln. Maten skapar en spänd stämning i familjen och samvaron kring middagsbordet är allt annat än avslappnad.
När Pandoras äldre bror Edison kommer på långbesök ställs äktenskap, syskonrelationer och livsval på sin spets. Brodern har alltid varit någon att se upp till och beundra. Som 17-åring stack han helt själv till New York för att inleda en rätt framgångsrik karriär som jazzmusiker. Han var snygg. Och smal.
Mannen som Pandora nu plockar upp på flygplatsen är tjock. Väldigt tjock. Brodern har gått upp 100 kilo och hans närvaro skakar om Pandora i grunden. Han frossar i mat, sitter sönder möbler och driver folk till vansinne med sina egocentriska skrythistorier om en framgångsrik jazz-karriär.
Vad säger det om oss att vi skapat ett samhälle där siffrorna på vågen fungerar som ett omdöme om dig som person. Är du stark? Har du viljekraft? Vi fäller ständigt dessa omdöme om andra, och om oss själva. Det spelar ingen roll att du är en bra förälder eller en framgångsrik yrkesmänniska, de där extrakilona gör ändå att du skäms över dig själv. Vi späker oss och vi hetsäter. Vi tänker ständigt på mat.
Shriver väljer som sagt oftast gripande ämnen, men jag är lite besviken på hantverket. Jag-formen fungerar inte särskilt bra i den här romanen och jag har svårt att känna sympati för hennes karaktärer. Det håller sig på en lite för banal och förenklad nivå för att kännas trovärdigt. Till saken hör att Shriver skriver ur en egen sorg över en bror som nyligen gått bort i just fetma-relaterad sjukdom. Och jag tycker att det märks i hennes skrivande. Texten känns ofokuserad och utan att spoila alltför mycket får slutet ses som, i bästa fall trött, i sämsta fall som en förolämpning mot läsaren som just lagt ner timmar på något som i slutändan inte alls räknas. Var alltihop bara en fantasi om vad Shriver själv borde ha gjort om hennes egen bror inte hade dött utan likt Edison krävt hennes omvårdnad?
Trots detta är boken läsvärd. Den får mig att reflektera över mitt eget komplicerade förhållande till mat och min kropp. Och hur det kommer sig att vi inte längre vet hur man gör när man äter.
Mottagen: 8 april 2015
Anmäl textfel
