LitteraturMagazinets recension av 179 år av ensamhet, Jenny Lantz och Linda Portnoff

Överlevnadsstrategier i en manlig värld

De talande exemplen berikar boken med ett stort underhållningsvärde. För ibland måste man skratta åt eländet"

Bok- presentation:	179 år av ensamhet
Författar- presentation:	Jenny Lantz

Vissa miljöer är mer mansdominerade än andra. Handelshögskolan i Stockholm är en sådan. I den nya boken "179 år av ensamhet" berättar tio kvinnor på Handels om att följa normer. Och bryta mot dem.

Ibland blir jag förbannat trött på allt det här. Jag vill få vara professionell. Forskare och lärare. Det är ju det som är mitt jobb.

Så skriver docent Karin Svedberg Helgesson i kapitlet "Munnen den ska skratta och va glad", en av tio texter i den nyutkomna boken "179 år av ensamhet: Tio röster från en manlig bastion". Titeln refererar till den sammanlagda tiden som de tio författarna arbetat på Handelshögskolan i Stockholm.

På skolans hemsida går det under rubriken "Jämlikhet och mångfald" att läsa:

HHS arbetar strategiskt med jämlikhet, mångfald och likabehandling i enlighet med diskrimineringslagen och våra policyer och handlingsplaner.

Att Handelshögskolan historiskt sett varit en mansdominerad plats är kanske inte så förvånande. Men trots ambitionen att verka för mångfald och jämställdhet finns än idag vissa brister. Det framkommer inte minst i läsningen av "179 år av ensamhet". Redaktörer för boken är Jenny Lantz, forskare inom organisation och ledarskap, och Linda Portnoff, som forskar inom ekonomisk redovisning och styrning. Båda två är verksamma vid Center for Arts, Business and Culture på Handelshögskolan.

När det har känts allt för tungt har de försökt hitta överlevnadsstrategier, som exempelvis ironi och humor"

Gemensamt för de tio kvinnorna i boken är att de under många år verkat i miljöer där män och manliga ideal dominerar. De vittnar om diskriminering, sexuella trakasserier och särbehandling. De har tvingats anpassa sig till rådande manliga normer, koder och traditioner. När det har känts allt för tungt har de försökt hitta överlevnadsstrategier, som exempelvis ironi och humor, att stötta och peppa varandra, och att inse att förtrycket handlar om strukturer och inte enskilda personers illvilja.

Talande exempel finns det gott om i boken. De väcker irritation över hur det har gått till (och ännu går till) i den akademiska världen, men berikar också läsningen med ett stort underhållningsvärde. För ibland måste man skratta åt eländet. Jenny Lantz beskriver hur hon, under sin tid som programansvarig för en Executive MBA-klass, fick kommentarer i utvärderingarna om hur hon "tagit hand" om deltagarna så bra. Omsorg och omhändertagande. Typiskt kvinnliga egenskaper.

Karin Svedberg Helgesson berättar i sitt kapitel om ett möte hon deltog i på Handels, då samtalet handlade om fördelarna med att bedriva verksamhet i Ryssland och Baltikum. En man fällde då den högst märkliga kommentaren om att många ju åker dit för att "skaffa sig en trevlig kvinna". Och ingen tycktes reagera.

I sitt kapitel funderar Pernilla Petrelius Karlberg, som är programansvarig för Handelshögskolans MBA-program, bland annat över hur kvinnlig kompetens betraktas. Hon menar att kvinnor på vissa positioner "andas kvotering", och att tanken på vänskapskorruption ligger nära till hands. Som om inte män rekryterat män i alla tider.

Debatten var osaklig, med personliga påhopp och kränkningar, och ledde till stort obehag hos kvinnorna i forskargruppen"

Ett känt namn bland de medverkande i "179 år av ensamhet" är Anna Wahl, som är professor i genus, organisation och ledning vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH). Hon och hennes forskargrupp blev omskrivna i medierna under början av 2000-talet, då deras forskning felaktigt kopplades ihop med kvotering, ett ämne det talades mycket om då. Debatten var osaklig, med personliga påhopp och kränkningar, och ledde till stort obehag hos kvinnorna i forskargruppen. Anna Wahl berättar också om ett möte med en professor som överraskande nog verkade vara helt "oprovocerad av feminism", något hon tyckte var befriande. Och visst provocerar feminism ännu, trots att det ju handlar om världens mest självklara sak, jämställdhet.

Lin Lerpold, tf. professor vid Handelshögskolan, skriver om hur irriterad det gör henne att kvinnor ens behöver ha strategier för att hantera den mansdominerade miljö de arbetar i. Själv möter hon ofta en äkta förvåning när personer som vet att de ska träffa en "professor Lerpold" får se henne, en kvinna. Ofta misstas hon för sekreterare eller någon ur den administrativa personalen, något flera av de andra skribenterna i boken också vittnar om.

Det är svårt att som privilegierad helt och fullt förstå det förtryck som andra upplever. Det är svårt att sätta sig in i det man själv aldrig upplevt"

Problemet med den här typen av böcker, om man nu ska hitta ett problem, är att de sällan når den målgrupp som verkligen skulle behöva dem. Vi, som redan är insatta, engagerade och framförallt medvetna om den problematik som råder i patriarkala miljöer, nickar instämmande åt läsningen, känner igen oss, känner oss styrkta i våra egna erfarenheter. Men, precis som också nämns i boken, är det svårt att som privilegierad helt och fullt förstå det förtryck som andra upplever. Det är svårt att sätta sig in i det man själv aldrig upplevt. Och det finns många nivåer.

Emma Stenström, docent:

Jag är vit och född i Sverige. Jag har själv gått på Handels och har en fast anställning. Jag är till och med en professorsdotter och uppväxt i akademin. Om jag, som är så privilegierad, har det svårt, hur ska andra då ha det?

Det är synd att den här typen av böcker förmodligen går många förbi, för att de inte tycker att ämnet rör dem. För det är intressant läsning. Och viktig. Stundtals är det riktigt underhållande, och många gånger himlar man med ögonen av igenkänning. För sexism finns förmodligen på de flesta arbetsplatser, oavsett bransch. Och många kvinnor kan nog räkna upp ett antal överlevnadsstrategier de själva använder sig av för att hantera situationen.

Mottagen: 9 mars 2016

Anmäl textfel