LitteraturMagazinets recension
av Helioskatastrofen, Linda Boström Knausgård
Intressant grundhistoria tappar bort sig
Linda Boström Knausgårds första roman är lite för spretig för att komma överens med sig själv.
En flicka föds i Norrlands inland, men hon kommer inte ur en moders sköte utan ur sin faders panna. Så fort hon har fötts, tolv år gammal, stirrar fadern Conrad på henne och skriker, ett skrik som aldrig tycks ta slut. Grannarna kommer dit, flickan omhändertas av socialtjänsten, Conrad spärras in som schizofren.
Flickan döps till Anna och får en fosterfamilj som är godhjärtade, frikyrkliga nykterister. Hon är ny i världen men stor nog att börja sjätte klass. Hon måste lära sig världen genom fosterbröderna och fosterföräldrarna, men har svårt att verkligen förstå den. Hon saknar sin far och skriver brev till honom, brev som leder till mycket märkliga svar.
Så upptäcker man att Anna kan tala i tungor – men är det äkta tungomålstal eller något helt annat? Annas värld är bräcklig och ligger mycket nära galenskapen. En stor del av boken utspelar sig i en sluten, psykiatrisk värld. Mer än så ska jag inte avslöja av handlingen.
Linda Boström Knausgårds första roman har många paralleller med hennes noveller i "Grand mal". Det är en koncentrerad berättelse som går långt bortom realismen. Tyvärr känns den inte helt fulländad som roman. Kanske kunde den ha ramats in lite annorlunda eller till och med berättat mer om Anna.
Nu är berättelsen lite för spretig för att komma överens med sig själv. Det är synd på en mycket intressant grundhistoria om vad som händer med en ovanlig människa i en värld besatt av det vanliga.
Mottagen: 6 januari 2014
Anmäl textfel
